Råttfångaren från Hameln (Ur Marchetti förlags bok: Grimm darker)

Yvonne Wærn

Det var en gång en vacker stad som hette Aleppo. Många män arbetade där utan att ana vad som kunde komma. Kvinnor lagade mat och trodde att så skulle det vara resten av deras liv. Barnen lekte på gatan och visste ingenting om sin framtid. Ali var ett av barnen och Sabiha var hans syster. Ali var stolt över sin syster. Hon var den finaste babyn på gatan. Hennes ögon var som svarta diamanter och hennes hår glänste som korpens fjädrar. Hon var som sitt namn, ’vacker’. Klok var hon också, som en korp. Hon skrattade så fort hon fick syn på Ali.

Ali och många andra barn lekte ofta på gatan. De lekte kurragömma, spelade boll eller hittade på något bus för fruktförsäljaren. Han blev arg om de bara gjorde en min åt honom, men han kunde inte hinna i kapp någon. Inte än, inte förrän Ali … men mer om det senare.

Runt omkring fruktförsäljaren smög stora råttor. Om han vände ryggen till, tog de ett äpple. Om han såg på dem, åt de bara mögliga apelsiner som han slängt bakom sig. Han stampade i marken för att skrämma bort dem, och då masade råttorna sig bort. Barnen tyckte det var roligt med råttorna. De stampade och råttorna sprang. När de lät bli att stampa, smög sig råttorna fram igen. Det var en katt och råtta-lek, fast barnen inte var lika bra som en katt på att fånga råttor.

Mitt på dagen, när det var som varmast kom Ali förstås in. Maten väntade varm och välluktande på bordet, pappa kom hem och rufsade Ali i håret, mamma gnolade, Sabiha jollrade. Alla lsov en stund medan solen stekte gatorna så att asfalten glänste och fåglarna kröp in i soptunnornas skugga.

Till eftermiddagen gick de ut igen och lekte. Pappa gick tillbaka till jobbet, fast innan dess hade han kastat Ali högt upp i luften så att han grät av skratt. Lillasyster fick samma behandling, och hade inte mamma varit så stor, hade pappa nog kastat henne upp i luften också, trodde Ali.

Så gick dag efter dag i lek och skratt ända tills något stort och grått mullrade ovanför deras huvuden. Det var som en stor grå råtta med en lång vit svans.

Några barn som aldrig sett flygplan, ropade: ”Flygande råttor!”. De tänkte på fruktförsäljarens råttor. Andra barn visste bättre. ”Flygplan!” ropade de.

Barnen slutade leka och tittade på flygplanen. Råtta eller flygplan, spännande var det ändå med något som flög fram i luften. Långt bort flög det, över hustaken, bort mot flodstranden. Barnen följde flygplanet med ögonen. De kände mer än såg när den första bomben föll. Det skallrade i fönsterrutorna och skakade i asfalten. Långt borta slog det upp en eldsflamma. Inte förrän det kom en bomb till blev barnen rädda och någon ropade:

”Spring!”

Vart skulle de springa? Det var ett sådant oväsen att man inte kunde tänka. De flygande råttorna kom tillbaka och släppte ut bomber som om de var skit. Där ramlade ett hus, just där Ali tänkt gömma sig. Framför fruktståndet slog det upp ett stort hål i gatan. Dit kunde man inte springa. Fruktförsäljaren hann ikapp något barn, men det var inte det värsta.

Den förste som blev skadad var Ali. Han var då åtta år gammal och han förstod inte vad som hänt förrän hela benet kändes som eld. Han som inte brukade gråta, han skrek nu som han aldrig gjort förut. Så ont hade han aldrig haft förut. Han ropade på mamma, han bad pappa komma, men den enda som kom var en ambulans.När de lyfte upp honom på båren kände han ingenting mer. Allt var svart och borta.

Mamma och pappa kom till sjukhuset och Sabiha var med. Ali försökte le, när mamma sa:

”Benet var i alla fall så splittrat att det inte gick att gå på,” medan tårarna rann över Sabina, som hon hade i famnen.

”Blöt inte ner lillasyster”, sa Ali och mamma tog sin vackra slöja och torkade upp tårarna från lillasysters svarta hår.

Han tittade ner på sina ben. Där var ett långt och ett kort. Det korta benet var lindat ända upp mot skrevet. Inget blod syntes.

När Ali kom hem, kom det många fler gråa råttor som var flygplan. Fruktförsäljaren knöt sin näve upp mot himlen. Han fick nästan inga kunder, för alla var så rädda för de råttflygplanen. Hans knytnäve hade ingen verkan på råttorna/flygplanen. När Ali räckte lång näsa åt honom hade Ali glömt att han inte kunde springa mer. Fruktmannen fångade honom och gav honom ett mycket rött öra.

”Du får inte vara ute och leka mer!” sa mamma till Ali. ”Tänk på vad som hände!”

Så sa alla mammorna till sina barn. Då kunde ingen reta fruktmannen. Men det kom inte heller någon och handlade hos honom. Apelsinerna fick grå fläckar som fruktmannen vände neråt. Råttorna fick mycket att äta. Till slut fick han sälja frukten billigare. Några få mammor var så hungriga att de vågade sig ut till honom.

Ali kunde inte leka inne heller. Benet som inte fanns gjorde ont. Han ville gråta, men Sabiha hann före. Hon knep ihop ansiktet och skrek. Då var hon inte så söt längre.

”Vi har ingen mat!” sa mamma, när Ali sa att han var hungrig. ”Det är därför Sabiha skriker så mycket.”

Affärerna mamma brukade handla i fanns inte mer. En dag var också  fruktförsäljaren bort,a men apelsinerna låg kvar i en hög med grus. Ambulanserna tog bara människorna. Mammorna gick tillsammans med sina barn och plockade upp det som fanns kvar av frukten.

Pappa var hemma numera. Hans kontor hade försvunnit och hans arbete med det. Ibland gick han ut och grävde sten. Han var inte vad vid det och fick ont i ryggen. Så ont fick han och så arg blev han att han inte längre kastade upp Ali i luften. Sabiha kunde han slänga fram och tillbaka, men det var så sällan att Sabiha blev otålig och hoppade bredvid honom tills han ilsket sa: ”Sluta!”.

Pappa gick ut och träffade andra pappor. Tillsammans beslöt de att försöka få ett slut på bombandet. Någon visste att det fanns människor i ett annat land som kunde hjälpa dem. De människorna kunde skicka ut flygplansfångare och se till att de flygande råttorna försvann. Detta trodde alla männen uppriktigt, för de hade inget annat val.

En flygplansfångare kom och skrämde i väg råttflygplanen från deras gata. Men det mullrade och förde oväsen på andra ställen i staden. Barnen gick tillbaka till sin gata för att leka. Fruktförsäljaren hade inte kommit tillbaka. Han låg på sjukhus tillsammans med många andra skadade. Det var knappast troligt att han skulle kunna sälja frukt mer.

Nu hade Ali hunnit bli tolv år gammal och han hade fått kryckor för att ta sig fram på det enda benet. Sabiha var fyra. Hon fick vara ute och leka om Ali var med. Hon sprang mycket fortare än han och Ali hade världens sjå med att hindra henne från att springa bort. Ali kunde linka hur långt som helst för att ta vara på henne. Sabiha bara skrattade när han inte hann ikapp henne. Han blev trött av hoppandet och fick så ont.

Ali längtade efter att råttflyglanen skulle försvinna helt och hållet. Varje kväll berättade han för Sabiha att de skulle gå till floden, när flygplansfångaren tagit bort alla råttflygplan. Sabiha kände inte till något annat än steniga gator och raserade hus. En flod, ett vatten, det var som en saga ur en bok. Där lekte solen på vågorna och hon hoppade mellan vågtopparna som en fjäril. Om barnen kom, kunde fiskarna titta upp och fråga om de fick vara med och leka. Kurragömma var den bästa leken för fiskarna. De försvann bara ner i vattnet. Sådana sagor gjorde Ali och Sabiha tillsammans. I verkligheten gömde sig barnen bakom högar av sten.

En dag var Sabiha ute och lekte ensam medan Ali satt inne och läste. Hon hade blivit så stor att hon klarade sig utan Ali, hade mamma sagt. Ali satt helst vid en bok. Det var så jobbigt att hoppa på ett ben och lyfta sig fram med kryckorna.Mitt i läsandet hörde han ljudet av ett flygplan och Ali tittade upp från sin bok. ’Var är Sabiha?’ var hans första tanke. Mamma satt och ammade Alis nye lillebror, pappa röjde sten vid ett hus som rasat. Det var bara Ali som kunde ta vara på Sabiha. Han kastade från sig sin bok och skuttade ut på gatan. Det var svårt att ta sig fram bland all bråten. Nedfallna väggar hade kastat stenar omkring sig, krossade fönster lade vassa snubbelbitar för hans kryckor. Var kunde Sabiha finnas? På himlen mullrade ett råttflygplan. Varför gjorde flygplansfångaren ingenting åt den? Ännu hade råttflygplanet inte kastat ut någon bomb, men det kom närmare.

”Sabiha!” ropade Ali, ”en flygande råtta!”

Då hörde han hennes röst långt bortifrån

”Jag ser den!” svarade hon. ”De ä plyplafångajen!” Hon kunde inte tala riktigt rent, och flygplansfångare, det var alldeles för svårt för henne att säga.

Ali blev alldeles förtvivlad. Hur kunde hon tro att det var flygplansfångaren, räddaren, som kom där uppe i luften? Han linkade så fort han kunde mot hennes röst. Han måste få tag i henne innan den råttflygplanet släppte ut en bomb. Flygplanet kom närmare och nu såg han; det var flygplansfångaren. Han andades ut. Sabiha hade rätt, hon behövde inte vara rädd. Han vände om för att gå hem när han hörde att flygplanet släppte ut bomber. Inte flygplansfångaren också!  Det var inte rätt! Han skulle fånga råttflygplan, inte bomba stadsborna!

Ali blev så arg att han flög över gatan, bort mot Sabihas röst. Han ropade mot rökpelaren som slog upp, han skrek sig hes, men Sabihas röst hördes inte mer. När han kom fram till gropen där bomben fallit ner kunde han inte se något. Inte kunde det vara där som Sabiha varit!? Där fanns bara sten och grus, rök och glassplitter. Alldeles tyst var det.

Ali linkade hem igen. Där var så konstigt. Bråttom och tyst på samma gång. Mamma gick omkring och plockade med saker. Lillebror hängde i hennes slöja, som hon knutit över ryggen. Pappa hade kommit hem. Han hade haft sönder en madrass och plockade fram en hög med papper. Ali kände igen sedlarna. Vad skulle pappa göra med så mycket pengar? Det var knappt att någon märkte Ali. Pappa sa bara med hes röst: 

”Vi måste ge oss i väg! Flygplansfångaren har börjat bomba oss!”.

Ali tänkte att han måste ta med sig något viktigt. Han undrade bara vad. Mamma hade plockat ihop den lilla mat de hade hemma i ett knyte. Pappa tog en madrass. Ali undrade om det fanns mer pengar i den.

”Varför ska vi ge oss i väg?” undrade Ali. ”Flygplansfångaren skulle ju rädda oss! Och förresten kan vi inte gå utan Sabiha!”

”Han lurade oss”, sa pappa stelt. ”Vi har hittat en annan som ska rädda oss. Skynda dig på!”

Pappas rörelser var hastiga, hans ansikte rynkade sig så att han såg arg ut. Men Ali hade väl inte gjort något dumt? Ali förstod ingenting och han kunde bara säga:

”Men Sabiha, vi måste ta med henne!”

Då började mamma gråta och pappas ansikte skrynklade sig ännu värre. Ali ville springa ut, han ville hämta Sabiha. Så såg han Sabihas docka. Den tog han och så gick mamma och pappa, mamma med lillebror på ryggen.

Det var långt att gå. Först gick de till floden och Ali tänkte att de skulle hitta Sabiha där. Men han såg inte henne någonstans. En massa människor gick nu längs med floden, de följde vågorna neråt, neråt. Ali hoppade med mamma och pappa och lillebror. Hur mycket pappa än skyndade på honom, blev de allt längre efter ju mer de gick. Det tog så lång tid att hoppa på ett ben och ett par kryckor. Sabihas docka gungade fram och tillbaka när Ali hoppade, och Ali tänkte på hur glad Sabiha skulle bli när hon fick den. Pappa gick bara med den där dumma madrassen och såg rakt fram, Mamma hade det besvärligt med både lillebror och knytet med mat.

”Sätt knytet på huvudet!” ropade Ali, och mamma hörde honom.

Nu måste hon hålla en hand upp mot huvudet i stället. Ingen hand fanns över åt Ali. Ovanför dem mullrade flygplan, fram och tillbaka for de, och Ali hukade varje gång de passerade över hans huvud. Det tog ännu längre tid att gå för flygplanens skull.

Äntligen kom de fram till ett ställe där floden rann ut. Framför dem låg ett stort gråblänkande odjur. Det tog aldrig slut och det frustade ur näsborrarna så att det stänkte långa vägar. Ali blev rädd, men pappa bara knuffade på honom:

”Skynda dig på” sa pappa. ”Vi får ingen plats!”

Ali såg en massa människor framför det gråa odjuret, och små ungar som diade odjuret. De var båtar som guppade upp och ner. En man med flytväst stod där och skyndade på människorna. De trängdes och ramlade i båtarna, somliga klarade att hoppa ner.

Ali började leta efter Sabiha. Han ångrade att han berättat om vattnet. Tänk om Sabiha tagit sig ut på floden för att hon trodde att hon kunde dansa på vågorna? Han lugnade sig med att tänka att hon nog var före dem, bland alla andra människor.

Mamma fäste lillebror hårdare på ryggen, tog tag i Ali och de gick mot en av de små båtarna. Den var nästan full, men mannen med flytvästen sjasade ner Alis familj mot den. Ali ville inte gå ner i båten.

”Vi måste ha tag i Sabiha först!” sa han.

”Nu kommer du med!” sa pappa och drog honom i andra armen. Ali kunde inte streta emot. Han hade bara ett ben och kryckorna. Han ramlade ner i båten. Det gjorde ont.

Mannen med flytvästen sköt ut båten och stannade på stranden. Båten for i väg över odjuret med ett förfärligt oväsen. Ali satte sig upp. Hans kryckor hade försvunnit. Han satte händerna för öronen och höll Sabihas docka under ena armen. De åkte så länge att han somnade. Så slutade knattrandet och båten lutade väldigt åt den sida där Ali satt.

Ali var den första som hamnade i vattnet när båten kantrade. Han kunde inte simma med bara ett ben, så han sjönk. Han höll sig i Sabihas docka, men den tappade han taget om längre ner under vattnet.

Pappa simmade och tog tag i något tyg. Han trodde det var någon ur hans familj. Med munnen full av vatten sa han: ”Det går inte att lita på någon”.

Han guppade på vågorna tills någon drog honom i land. Då höll han Sabihas våta docka så hårt i handen att räddarna inte vågade bryta upp fingrarna. De som dragit honom i land frågade på italienska:

”Hade du någon familj?”

Det förstod han förstås inte. En tolk kom och frågade stapplande:

”Familj?” Alis pappa visade upp dockan:

”Min familj”, sa han, och han grät inte.

Alis pappa fördes till en lång kö av människor. Där stod han med dockan i famnen och väntade. När han till slut kom fram till platsen där han fick litet soppa, sträckte han först fram dockan och sa på arabiska:

”Ali först, sedan Sabiha och mamma, lillebror får av mamma, och sist till mig”. De som delade ut mat förstod ingenting, de fyllde på en skål, gav den åt honom och sköt i väg honom. Han satte sig i ett hörn med dockan i knät och hällde soppan över henne. Hans ögon var fästade på något långt bortom odjuret, som var Medelhavet.

Vad som än hände senare släppte han aldrig dockan. På alla frågor svarade han att familjen bestod av fem personer: Han, Ali, Sabiha, mamma och lillebror, som var så liten att han inte hunnit få något namn. När tolkarna undrade var de andra i familjen fanns lyfte han upp dockan fyra gånger: ”Här är Ali, här är Sabiha, här är min fru, här är lillebror”. Tolkarna skakade på huvudet, och av nödhjälparna fick han bara en portion mat. Den gav han åt dockan och åt inte något själv. Inte grät han heller, men ibland sa han något till dockan på en sorgsen och tröstande röst. Det här var vad han sa:

”Jag kan inte hjälpa att flygplansfångarna började kasta ut bomber. Det är inte mitt fel att hjälparna hade så dåliga båtar. Det ska bli bra så småningom. Vi måste bara vänta.”

Männen med flytvästarna slutade inte med att knuffa ut små båtar på Medelhavet. Inte heller slutade odjuret med att sluka människor från Aleppo. Snart satt det många fler pappor vid havet och stirrade mot den andra stranden. Den syntes inte.

Litet tokig

 

Litet tokig kanske man måste vara när man tycker att drakar kan vara snälla. Gullevi räddade ett drakägg, men det fanns en annan som ville ha det!

När jag berättade för barn om detta, blev de mest rädda för spionormen som smög för att ta reda på var drakägget fanns.

Vill du läsa om detta? Titta på utdrag ur boken? Ta kontakt med fabelfarmor@gmail.com

 

TellUs i Linköping den 2 december

Nu har jag anmält mig till att ha en sagostund för barnen på TellUs – Linköpings bokmässa. Jag tänkte ta med mig draken Drusilla och hennes ägg och berätta litet om vad som hände. Inte läsa högt ur boken, för den är för lång för det.

Vad tror ni om det upplägget? Kan det fånga barn i en halvtimme?
Kan jag fråga dem vad de tänker själva? Kan de fortsätta historien?
Om någon kan tipsa mig om vad jag kan göra mer av sagostunden, blir jag tacksam och glad!

Utdrag ur ”Stölden av biboet – ett Gullevi-äventyr

Det var mitt i natten när Gullevi hörde ett ljud. Så mörkt var det att ingenting syntes.

Gullevi gick upp ur sängen och tittade ut genom fönstret. Bara en mörk vägg såg hon.

Hur lät ljudet? Ett svagt prasslande, som när löv singlade ner från träden på hösten.

Nej, förresten. Det lät som om det något gled över marken. Som ett snöre. Men det var ingen som drog snöret. Kunde ett snöre röra sig ensamt? Hon drömde nog.

En orm?

Nej, inte en orm! Gullevi var rädd för ormar. Så rädd att hon vaknade på riktigt och gick upp.

Recension av ”Jakten på drakägget”

Jag har fått läsa Jakten på drakägget som är en lättläst bok om drakar och människor. Det är en kapitelbok som fungerar för barn som läser själva men också för klassrumsläsning (om det nu är ett ord). Drakmamman råkar tappa sitt ägg mitt i ingenstans och hur hon än försöker kan hon inte få hem det igen. Självklart blir hon helt förkrossad. Hon gråter och gråter.

Samtidigt hittar folket hennes ägg. Men vad ska de göra med drakägget. Äta? Allt de visste om drakar var att de är farliga och åt människor. Tur de har Gullevi. De tycker inte om henne. Hon är inte som andra men hon kan allt om drakar och beslutar sig för att ta hand om ägget tills det föds.

Boken handlar om förståelse mellan människor-drakar och människor-människor. Den är spännande och kan användas som diskussionsgrupp i skolan. De fina illustrationerna känns noggrant utvalda och personliga.

Yvonne har lagt ner mycket kärlek på boken och det känns som om det bara är början på Gullevis resa. Gullevi har en stark personlighet. En trevlig bok.

#jaktenpådrakägget #boktips #böcker #kapitelbok #drakar #barnbok #bokförslag #boknörd #barnböcker #books #booknerd #bokrecension #bok #läsa #läser

 

Skrivet av ”Boksystrar” på Instagram