Duvorna och sädeskornen

Det var en gång en man som sålde fåglar och tjänade pengar på det. Inte brydde han sig om hur det gick för fåglarna. Huvudsaken för honom var att köpa nya saker hela tiden. Han gick alltid i blanka skor, hurdant vädret än var. Han åt bara på silverfat och kunde aldrig få ner havregrynsgröt i sin mage. Sidentäcken hade han i sin säng och guldstickad pyjamas. Det var obekvämt att sova i, men huvudsaken var att det var fint.

Han brukade gå till en flod där det stod en stor al. Den var så stor och inbjudande att många fåglar kom dit för att övernatta. Den var som ett vandrarhem för fåglar. Han fångade för det mesta fåglarna med en håv som han svängde omkring i luften. Det var ganska arbetsamt. I synnerhet med den stora magen han skaffat sig av all den goda maten.

”Puh!” sa fågelfångaren för sig själv. ”Jag måste hitta på något annat sätt att fånga fåglar!”

Han tänkte länge. Till slut fick han en idé: Han skulle strö ut några sädeskorn på marken nedanför trädet och sedan lägga ett nät över dem. Några fåglar skulle säkert lockas av sädeskornen. Medan han gick till  floden tänkte han på allt fint han skulle kunna köpa när han sålt fåglarna. Han hade redan allt, men varför inte skaffa dubbelt av det finaste? Han smög sig fram mot trädet så att fåglarna inte skulle se honom. Det var tidig morgon och ingen hade vaknat ännu. Försiktigt strödde han ut sädeskorn på marken och lade nätet över. Sedan gick han på tå en bit ifrån och väntade.

Efter en stund började det dagas. Fågelfångaren såg att en flock duvor närmade sig. Det vore något för honom. Vad han inte visste var att det var kung Fläcknacke som kom, med hela sitt följe.

Kung Fläcknacke var inte bara klok, han var också omtänksam. Flera gånger hade det hänt att någon duvunge råkat illa ut. En gång var det en katt som fångat den och höll på att leka med den. Då var kung Fläcknacke där och hackade på katten så att den släppte duvungen. En annan gång hände det att en duvunge flög mot ett fönster i ett hus. Den slog sig i huvudet och ramlade ner. Kung Fläcknacke såg det och kom genast och ställde sig i vägen. Ingen kunde göra duvungen illa medan den hämtade sig från slaget. Alla duvor tyckte om sin kung. De ville gärna tjäna honom. De sökte upp viloställen och ställen som var bra att leka på. De hjälpte honom med att söka mat och hitta vatten.

Nu fick en av kung Fläcknackes följe syn på sädeskornen som låg på marken.

”Kom, titta! Sädeskorn!” ropade han på duvspråket.

Men kung Fläcknacke blev orolig och misstänksam:
Hur kan det komma sig att det finns sädeskorn här under ett träd? Inga människor går väl här? Han varnade sitt följe med några visdomsord som han  lärt sig:

”Kan en gyllne duva finnas? Den som söker den är dömd.
Farans åskmoln mörk sig höjer. Bak dess skugga är tanken gömd.”

Duvorna lyssnade inte. De ville så gärna ha sädeskornen. Några gamla visdomsord skulle inte hindra dem. Alla flög ner mot marken. Kung Fläcknacke kunde inte lämna dem i sticket. Han måste följa dem.

Vad hände? Alla fastnade i nätet. De kunde inte komma därifrån. Ju mer de försökte, desto mer trasslade de in sig. Då började de gräla på den duva som sett sädeskornen:

”Om du inte lurat oss, så hade vi inte hamnat här!”

De hade en vers att mobba honom med också:

”Dummer som är först, du
först är inte störst, du
När vi illa faller,
ska du få på skallen!”

Så höll de på, men inte hjälpte det. De kunde inte komma loss med några nidverser. Kungen talade dem tillrätta:

”I fara är mobbning den svages utväg. Låt oss i stället försöka komma på ett sätt att komma loss. Tänk på vad de vise säger:

”Bli ej upprymd över lycka, otur bör ej tanken nöta.
I ett rådslag bör du tala, krigets fara ska du möta.
Visdomsord ger själen styrka. så de vise sagt
Du som goda råd kan följa, över ödet får du makt.”

Han fortsatte när han tänkt färdigt:
”Om vi samarbetar kan vi klara av det! Vi gör så här: På en och samma gång flyger vi upp, med nätet. En enda duva kan inte klara det, men tillsammans kan vi göra under! Tänk på att ”enighet ger styrka”!

Duvorna slutade tjattra och började tänka på rådet. Så beslöt de sig och flög i väg. Alla på en gång, och nätet med dem.

Fågelfångaren märkte vad de gjorde och försökte få tag i dem. Men han var för långsam och duvorna försvann. Vad skulle de göra nu? De kunde inte flyga omkring med nätet särskilt länge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *