Bonuskapitel ur Rymdbråtens budskap: Vad som hänt med Zantippa

Bakgrund:
Några människor har kommit till planeten Frysia på ett underligt sätt. De var små barn när de kom och är nu vuxna. En av dem är Zantippa. De styrande i solsystemet är rädda för Zantippa och hennes likar, som kallas för ”nyinflyttare”. Om Zantippa kommer ihåg vad som hände henne när hon kom, finns det risk för att hon röjer en hemlighet. Så här gick det för Zantippa:

”Zantippa satt i en matsal.  Hon hade fäst sitt gråa hår i en knut i nacken, men lösa testar hängde vid öronen. De lockar hon önskat sig hela livet saknades fortfarande. I kinderna hade de tidigare skrattgroparna bildat djupa veck, runt munnen hade pratet fastnat i ostyriga rynkor.  Argrynkan mellan ögonbrynen skrämde små barn, och det vassa ordvalet höll de flesta andra på avstånd. Älskad var hon av Yura, barnbarnet, aktad av sin son Jacob och Rakel hans hustru. Nu var det ingen som reagerade för hennes valspråk ”Åt helvete med solen!” Ingen tog henne på allvar längre. Nu satt hon bara här. Några hade släpat henne från hennes pelargoner och trevna hus. Hit, till ett hus som hon inte ens hunnit se utsidan på.
Hon satt tillsammans med en mängd andra som hon. Gamla och oroliga var de. Oförstående och hjälplösa kände de sig. Visserligen fick de sitta vid fint dukade bord. Det låg mat på tallrikarna framför dem. Men det var så förödmjukande. Någon gick runt och hängde haklappar runt nackarna på allihop.
Zantippa ryckte av sig haklappen och ropade
– Åt helvete med solen!
Så där som det hade stått utanför hennes dörr.
– Ssch!
Det var någon som lutade sig över henne och väste i hennes öra. Hon kunde inte höra något annat. Inte ens sin egen röst.
– Varför är vi här?
Det var Zantippa igen. Hon verkade vara den enda som hade talförmåga. Den enda som vågade yttra sig.
– Sschh!
Samma väsande. Vid bordet lutade sig huvuden över tallrikarna och händer pillade med maten. En matbit efter den andra lyftes upp mot munnar. Käkar rörde sig långsamt. Det luktade gott, men Zantippa var inte hungrig.  Ändå kunde hon inte låta bli att sticka sitt ätverktyg i en bit som hon hade på tallriken. Det var ingenting som hon brukade äta, men det smakade inte dåligt.
– Var är vi? undrade hon.
– Sschh!
Fick man inte prata här, eller hur var det? Zantippa såg sig omkring. Grått hår, böjda ryggar. Det var som om hon sett sig själv i ett prisma. Så många Zantippor på samma gång.
Det trivsamma huset med pelargonerna kändes aldrig ensligt. Här bland alla Zantippa-kopior blev ensamheten kvävande. Hon kunde inte andas av pur övergivenhet. Inga tankar rörde sig i hennes huvud. Isolerad som en kal sten i ett snötäckt landskap var hon. Avskildheten singlade ner över henne som flingor, sakta och obönhörligt. Kylan kröp innanför tröjärmarna. Hon släppte ätverktyget och drog in fingrarna i muddarna på tröjan.
Då kunde hon tänka igen. Hon undrade om Yura fått hennes meddelande. Där hade hon skrivit ner det viktigaste: Ta hand om Io!
Skulle Yura förstå vad hon menade? Skulle han komma på varför hon hamnat här på Frysia? Det var viktigt att någon kom på sammanhanget. Hon och alla andra kunde fortfarande bli räddade. Om någon kom på varför Zantippa och säkert också en hel del andra hade hamnat på Frysia  …
Det var något hon inte visste. Vart var alla människor på väg, när det där hände? Hon var så liten då. Hon kom inte ihåg så mycket.
Zantippa såg sig omkring. Var det någon annan här som mindes mer än hon? Alla såg gamla ut. De var nog ungefär så gamla som hon, omkring 80 jord-år. De som hyssjade och hängde på haklappar var nog inte mer än 25 år. De förstod ingenting. Visste ingenting om vad som hänt för sjuttiofem år sedan.
Zantippa hade varit drygt fem jordår gammal när det hände. Det mesta hon mindes var att mamma tittade på henne och sade
”Å, en sån söt liten flicka!”
Mamma? Men det var ju mamma som satt på henne hjälmen och ryggsäcken? Zantippa hade gått genom det här i tankarna så många gånger. Det var två mammor. En som satt på henne hjälmen och en annan som tog den av henne. Hela livet hade hon levt med den andra mamman. – Är hon färdig med maten nu?
Det var en tjugofem-åring som ryckte i hårstrån i nacken för att ta bort haklappen. En annan tog ifrån henne tallriken utan att vänta på svar.  Innan Zantippa hann säga ”Nej!” var båda borta och kvar satt bara Zantippa-kopior vid det tomma bordet. Zantippa började inte ens prata. Inte ett enda ”Död åt regeringen!” kom över hennes läppar.  Alla dessa återgivningar av samma gamla tant! Hon brukade inte tala för sig själv. Vem hade placerat henne mitt i en spegelsal?

Åter undrade Zantippa om Yura hämtat pappren i huset. Hela hennes liv rymdes på de pappren. Han skulle nog kunna komma på vad som hänt innan hon kom till Frysia. Eller just i det ögonblicket när hon kom dit. Hennes barnbarn, Yura.  Det blev så varmt i bröstet när hon tänkte på honom. Hon hade haft honom i sitt knä, hon hade sjungit och berättat för honom. Klart att han skulle kunna lösa problemet! Han hade börjat studera. En student klarade det mesta.
Vad skulle Yura tänka om han kom för att hälsa på henne och hon inte var där?  En våg av självmedlidande kom över henne. Hon längtade efter sitt lilla hus, sina pelargoner. Vem vattnade dem nu? Hon ville träffa Yura, krama honom som när han var liten. Varför blev han så stor?  Precis som Jacob hade vuxit över huvudet på henne hade Yura försvunnit. Långt över hennes huvud hade han gett sig i väg. Lilla Yura som suttit på hennes knä! Nästa gång hade han böjt sig ner över henne.
Hon hade lärt honom läsa på sina remsor.
”Åt helvete med solen!” var de första ord han läst. Han var läraktig. Och nu var han borta.
Förbjudna ord hade hon lärt honom. Otillåtna tankar hade hon fört över till honom. Sådant hennes mamma sagt att hon inte fick säga hade hon sagt till honom.
Själv hade hon lärt det av barn omkring sig. Det fanns det andra som hon på Frysia. ’Nyinflyttare’ hade de kallats. De var inte precis mobbade. Men de var som en egen klan. De drogs till varandra. Både flickor och pojkar. De såg inte annorlunda ut än de andra. De pratade inte annorlunda, tänkte inte på något annat sätt. Men de hade ett gemensamt minne som var olikt de andras.
”Sätt på er hjälmarna!”
Och sedan hade mammorna försvunnit. Nya mammor hade kommit. Fanns det ingen mamma från den tiden? Var alla nyinflyttare barn från början?
Nu reste sig den ena efter den andra från matbordet. Stolar sköts bakåt under jämmerliga skrin. Ben knakade och darrade. Händer skakade. Det gjorde ont när Zantippa reste sig. Någon måste ha slagit henne i ryggen och på knäna. Det hade hon inte märkt förut. Det gick väl över.
En tjugofem-åring tog henne hårt under armen och drog med henne till ett annat rum. Hon gick så fort att Zantippa knappt hann med. I rummet fanns en säng, ett bord och en soffa. Inga pelargoner. Zantippa vände sig till armhållaren
– Mina pelargoner…
– De klarar sig!
– Men …
– Vi tar hand om dem.
Tjugofem-åringen gick. Zantippa var ensam. Här fanns inga spegelkopior. Hon var ensammare än tidigare. Ändå kändes det skönt. Om hon bara kunde få tänka i lugn och ro. Hon behövde räkna ut vad det var som hänt då när hon kom hit. Varför hade mamma tagit med henne till ett sådant här kallt och isigt land? Varför hade hon sedan försvunnit?
Den nya mamman, hon som var mamma, hon visste ingenting. Zantippa hade frågat henne många gånger.
”Du bara fanns där!” hade hon sagt. ”Så vackra ögon hade du! Det såg jag inte förrän jag tog av dig hjälmen.”
Mamma hade varit så snäll. Läst sagor för henne. Lekt med henne och hennes gosedjur. I sängen hade hon trängts med alla mjukdjuren. Hundar och katter, björnar och apor. Inget djur som hon någonsin sett i verkligheten.
Det var inte förrän i skolan som Zantippa fick lära känna andra barn. Sådana som inte fötts på Frysia utan kommit dit när de var små. De brukade samlas och leka rymdfärd. Inget av de andra barnen fick då vara med. De satt i en klunga och surrade, precis som ett rymdskepp. Sedan ryckte de plötsligt till sig något de kunde sätta på huvudet – en tröja, en kopp eller vad som fanns i närheten. De kurade ihop sig, stängde ögonen och så hoppade de till.
– Framme! ropade de alla som på en signal.
Det roligaste med den leken var att ingen av de andra förstod vad det handlade om. Det var gemenskapen som var det fina. Och att hålla andra utanför, förstås.
Zantippa var särskild, precis som de andra nyinflyttarna.
I skolan fick Zantippa precis som alla andra lära sig att den där röda pricken där på himlen kallades för ’sol’. Mera fick hon veta i skolan men hon kom inte ihåg allt.
Zantippa var särkilt intresserad av astronomi. På egen hand tog hon reda på hur en stjärna fungerade. Då förstod hon ganska snart att det var farligt att solen var röd. Den var på väg att dö. Innan dess skulle den explodera.
Varför hade mamma inte sagt något om det där?

Zantippas huvud värkte av tankeansträngningen. Det var så mycket hon inte kom ihåg. Kanske hade hon aldrig fått veta något om det hela. Varför var hennes mamma och hon på väg i en rymdfarkost? Varför satte hennes mamma på henne en hjälm? Varför försvann mamma? Och så hade hon en mamma i alla fall.
Det hjälpte inte att försöka minnas. Det fanns ingenting att minnas. Hon kunde bara hoppas på Yura. Eller någon annan. Alla trådarna måste knytas ihop. Det hade med solen att göra. Den här solen. Den HÄR solen?
Långt bortifrån hörde hon kvävda skrik. Det var som om en handduk tryckts mot en protesterande mun. Sedan tunga steg och något släpande. En dörr som öppnades och stängdes alldeles i närheten. En knackning på hennes dörr. En hård befallning som inte lämnade utrymme för tvekan:

– Förhör! ”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *