Trettio års jubileum!

I år är det trettio år sedan jag träffade Sugandha Iyer från Poona, Indien. Jag tänker fira det på många sätt. Här är det första. Jag ska berätta om hur vi träffades och hur det gick sedan.

Det är på ett tåg mellan Geneve och Stuttgart. Jag och min make går in i en kupé. Där sitter bara en person. En ung kvinna i sari. Sari, i Schweiz? Jag blir först förvånad och en massa tankar flyger runt i mitt huvud. Bor hon i Schweiz och klär sig ändå i sari? Hur kommer det sig att en kvinna från Indien är här? Jag blir helt enkelt tvungen att säga något, så jag börjar med sarin.

”En så vacker sari” sa jag, på engelska. Vi var i franska delen av Schweiz, men min franska var ringrostig redan då. Kvinnan såg upp och log. Hennes ögen glittrade bakom de stora glasögonen.

”Tack’”, sa hon enkelt, men jag anade redan då den indiska klangen i hennes engelska. Så började vi prata med varandra. Hon berättade att hon varit i Schweiz för att tala om indisk kultur. Hon hade lämnat några tavlor som hon målat på ett museum i Basel. Då hade jag just börjat måla och blev fascinerad när hon visade några kort. Vackra ansikten målade på ”pipal leaf”, blad av träd jag inte kände till. Hur kunde man måla på blad? Jag fick en bunt kort av henne innan jag gick av. Hon var på väg hem, jag med, men innan vi skildes bytte vi adresser med varandra. Sugandha Iyer, Poona skrev hon sirligt på ett papper.

Hur många adresser har jag inte i en skrivbordslåda? Hur många av dem har jag skrivit till senare? Alla visitkorten kastade jag när jag flyttade, men hennes adress var redan fast i mitt huvud. Många brev blev det, där vi berättade om våra liv, våra problem och våra önskningar. Vi var dryga 40 år båda två. Mina barn hade just flyttat hemifrån, hon hade lämnat sin man, vilket man bara inte gör i Indien.

”Visst måste föräldrarna bestämma vem man ska gifta sig med!” Det var vårt första diskussionämne och det är nog det enda vi fortfarande inte är överens om. Jag tycker nog att hon borde veta att man bör känna varandra innan man gifter sig. Det visade sig att hennes man visserligen var rätt kast (brahmin, den högsta), men det hjälpte inte. Hon födde honom två söner, ändå misshandlade han henne så att hon måste flytta. Någon skilsmässa var det inte tal om.

Nu bor hon hos sin äldste son, på nåder. Att försörja sig som konstnär i Indien är inte bara svårt – det är omöjligt. Jag fick några sjalar av Sugandha, handmålade på siden. Oerhört vackra och värdefulla. Men det gick inte att sälja dem i Sverige. Jag gick från affär till affär, jag försökte bland mina bekanta och till sist fick jag lotta ut någon på en julmarknad. Indiska varor ska vara billiga och av dålig kvalitet, tyckte tydligen svenskarna. Ett konstverk på en sjal – vem vill ha det?

Sugandha själv försöker sälja saris. Handmålade mästerverk som hon visar på webben. Hennes tilltänkta köpare är misstänksamma och visar det när de tar kontakt med henne: Äkthetsintyg, kvalitetsstämpel? Hon vet inte vad det är.

Länge hade jag inte tid med henne. Arbetet tog all min energi. När jag blev pensionerad och min make dött, kom jag ihåg vad han sagt: Bjud in henne till Sverige! Det var naturligtvis det bästa. Sugandha kom, vi gjorde Stockholm, vi åkte ända till Undenäs, där vi träffade min nya kärlek. Hon var lyrisk över Sverige, överväldigad av natur och frihet, entusiastisk över allt det nya hon såg, men hon frös mitt i sommaren.

Det var först förra året som jag kom på att vi kunde samarbeta. Jag var på väg att samla sagor och legender  från Kanarieöarna, varför inte från Indien? Hade inte Sugandha bilder som jag kunde använda? På den vägen är det. Det blev en fabelbok, men inte med hennes illustrationer. Fabelboken kom just ut, i december och heter ”Råttan som åt järn. Några indiska fabler”. Det var den boken jag pratade om i Boksoffan.

Så här såg Sugandha ut för trettio år sedan
(fotot har jag fått från henne själv)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *