Bonuskapitel ur Rymdbråtens budskap: Vad som hänt med Zantippa

Bakgrund:
Några människor har kommit till planeten Frysia på ett underligt sätt. De var små barn när de kom och är nu vuxna. En av dem är Zantippa. De styrande i solsystemet är rädda för Zantippa och hennes likar, som kallas för ”nyinflyttare”. Om Zantippa kommer ihåg vad som hände henne när hon kom, finns det risk för att hon röjer en hemlighet. Så här gick det för Zantippa:

”Zantippa satt i en matsal.  Hon hade fäst sitt gråa hår i en knut i nacken, men lösa testar hängde vid öronen. De lockar hon önskat sig hela livet saknades fortfarande. I kinderna hade de tidigare skrattgroparna bildat djupa veck, runt munnen hade pratet fastnat i ostyriga rynkor.  Argrynkan mellan ögonbrynen skrämde små barn, och det vassa ordvalet höll de flesta andra på avstånd. Älskad var hon av Yura, barnbarnet, aktad av sin son Jacob och Rakel hans hustru. Nu var det ingen som reagerade för hennes valspråk ”Åt helvete med solen!” Ingen tog henne på allvar längre. Nu satt hon bara här. Några hade släpat henne från hennes pelargoner och trevna hus. Hit, till ett hus som hon inte ens hunnit se utsidan på.
Hon satt tillsammans med en mängd andra som hon. Gamla och oroliga var de. Oförstående och hjälplösa kände de sig. Visserligen fick de sitta vid fint dukade bord. Det låg mat på tallrikarna framför dem. Men det var så förödmjukande. Någon gick runt och hängde haklappar runt nackarna på allihop.
Zantippa ryckte av sig haklappen och ropade
– Åt helvete med solen!
Så där som det hade stått utanför hennes dörr.
– Ssch!
Det var någon som lutade sig över henne och väste i hennes öra. Hon kunde inte höra något annat. Inte ens sin egen röst.
– Varför är vi här?
Det var Zantippa igen. Hon verkade vara den enda som hade talförmåga. Den enda som vågade yttra sig.
– Sschh!
Samma väsande. Vid bordet lutade sig huvuden över tallrikarna och händer pillade med maten. En matbit efter den andra lyftes upp mot munnar. Käkar rörde sig långsamt. Det luktade gott, men Zantippa var inte hungrig.  Ändå kunde hon inte låta bli att sticka sitt ätverktyg i en bit som hon hade på tallriken. Det var ingenting som hon brukade äta, men det smakade inte dåligt.
– Var är vi? undrade hon.
– Sschh!
Fick man inte prata här, eller hur var det? Zantippa såg sig omkring. Grått hår, böjda ryggar. Det var som om hon sett sig själv i ett prisma. Så många Zantippor på samma gång.
Det trivsamma huset med pelargonerna kändes aldrig ensligt. Här bland alla Zantippa-kopior blev ensamheten kvävande. Hon kunde inte andas av pur övergivenhet. Inga tankar rörde sig i hennes huvud. Isolerad som en kal sten i ett snötäckt landskap var hon. Avskildheten singlade ner över henne som flingor, sakta och obönhörligt. Kylan kröp innanför tröjärmarna. Hon släppte ätverktyget och drog in fingrarna i muddarna på tröjan.
Då kunde hon tänka igen. Hon undrade om Yura fått hennes meddelande. Där hade hon skrivit ner det viktigaste: Ta hand om Io!
Skulle Yura förstå vad hon menade? Skulle han komma på varför hon hamnat här på Frysia? Det var viktigt att någon kom på sammanhanget. Hon och alla andra kunde fortfarande bli räddade. Om någon kom på varför Zantippa och säkert också en hel del andra hade hamnat på Frysia  …
Det var något hon inte visste. Vart var alla människor på väg, när det där hände? Hon var så liten då. Hon kom inte ihåg så mycket.
Zantippa såg sig omkring. Var det någon annan här som mindes mer än hon? Alla såg gamla ut. De var nog ungefär så gamla som hon, omkring 80 jord-år. De som hyssjade och hängde på haklappar var nog inte mer än 25 år. De förstod ingenting. Visste ingenting om vad som hänt för sjuttiofem år sedan.
Zantippa hade varit drygt fem jordår gammal när det hände. Det mesta hon mindes var att mamma tittade på henne och sade
”Å, en sån söt liten flicka!”
Mamma? Men det var ju mamma som satt på henne hjälmen och ryggsäcken? Zantippa hade gått genom det här i tankarna så många gånger. Det var två mammor. En som satt på henne hjälmen och en annan som tog den av henne. Hela livet hade hon levt med den andra mamman. – Är hon färdig med maten nu?
Det var en tjugofem-åring som ryckte i hårstrån i nacken för att ta bort haklappen. En annan tog ifrån henne tallriken utan att vänta på svar.  Innan Zantippa hann säga ”Nej!” var båda borta och kvar satt bara Zantippa-kopior vid det tomma bordet. Zantippa började inte ens prata. Inte ett enda ”Död åt regeringen!” kom över hennes läppar.  Alla dessa återgivningar av samma gamla tant! Hon brukade inte tala för sig själv. Vem hade placerat henne mitt i en spegelsal?

Åter undrade Zantippa om Yura hämtat pappren i huset. Hela hennes liv rymdes på de pappren. Han skulle nog kunna komma på vad som hänt innan hon kom till Frysia. Eller just i det ögonblicket när hon kom dit. Hennes barnbarn, Yura.  Det blev så varmt i bröstet när hon tänkte på honom. Hon hade haft honom i sitt knä, hon hade sjungit och berättat för honom. Klart att han skulle kunna lösa problemet! Han hade börjat studera. En student klarade det mesta.
Vad skulle Yura tänka om han kom för att hälsa på henne och hon inte var där?  En våg av självmedlidande kom över henne. Hon längtade efter sitt lilla hus, sina pelargoner. Vem vattnade dem nu? Hon ville träffa Yura, krama honom som när han var liten. Varför blev han så stor?  Precis som Jacob hade vuxit över huvudet på henne hade Yura försvunnit. Långt över hennes huvud hade han gett sig i väg. Lilla Yura som suttit på hennes knä! Nästa gång hade han böjt sig ner över henne.
Hon hade lärt honom läsa på sina remsor.
”Åt helvete med solen!” var de första ord han läst. Han var läraktig. Och nu var han borta.
Förbjudna ord hade hon lärt honom. Otillåtna tankar hade hon fört över till honom. Sådant hennes mamma sagt att hon inte fick säga hade hon sagt till honom.
Själv hade hon lärt det av barn omkring sig. Det fanns det andra som hon på Frysia. ’Nyinflyttare’ hade de kallats. De var inte precis mobbade. Men de var som en egen klan. De drogs till varandra. Både flickor och pojkar. De såg inte annorlunda ut än de andra. De pratade inte annorlunda, tänkte inte på något annat sätt. Men de hade ett gemensamt minne som var olikt de andras.
”Sätt på er hjälmarna!”
Och sedan hade mammorna försvunnit. Nya mammor hade kommit. Fanns det ingen mamma från den tiden? Var alla nyinflyttare barn från början?
Nu reste sig den ena efter den andra från matbordet. Stolar sköts bakåt under jämmerliga skrin. Ben knakade och darrade. Händer skakade. Det gjorde ont när Zantippa reste sig. Någon måste ha slagit henne i ryggen och på knäna. Det hade hon inte märkt förut. Det gick väl över.
En tjugofem-åring tog henne hårt under armen och drog med henne till ett annat rum. Hon gick så fort att Zantippa knappt hann med. I rummet fanns en säng, ett bord och en soffa. Inga pelargoner. Zantippa vände sig till armhållaren
– Mina pelargoner…
– De klarar sig!
– Men …
– Vi tar hand om dem.
Tjugofem-åringen gick. Zantippa var ensam. Här fanns inga spegelkopior. Hon var ensammare än tidigare. Ändå kändes det skönt. Om hon bara kunde få tänka i lugn och ro. Hon behövde räkna ut vad det var som hänt då när hon kom hit. Varför hade mamma tagit med henne till ett sådant här kallt och isigt land? Varför hade hon sedan försvunnit?
Den nya mamman, hon som var mamma, hon visste ingenting. Zantippa hade frågat henne många gånger.
”Du bara fanns där!” hade hon sagt. ”Så vackra ögon hade du! Det såg jag inte förrän jag tog av dig hjälmen.”
Mamma hade varit så snäll. Läst sagor för henne. Lekt med henne och hennes gosedjur. I sängen hade hon trängts med alla mjukdjuren. Hundar och katter, björnar och apor. Inget djur som hon någonsin sett i verkligheten.
Det var inte förrän i skolan som Zantippa fick lära känna andra barn. Sådana som inte fötts på Frysia utan kommit dit när de var små. De brukade samlas och leka rymdfärd. Inget av de andra barnen fick då vara med. De satt i en klunga och surrade, precis som ett rymdskepp. Sedan ryckte de plötsligt till sig något de kunde sätta på huvudet – en tröja, en kopp eller vad som fanns i närheten. De kurade ihop sig, stängde ögonen och så hoppade de till.
– Framme! ropade de alla som på en signal.
Det roligaste med den leken var att ingen av de andra förstod vad det handlade om. Det var gemenskapen som var det fina. Och att hålla andra utanför, förstås.
Zantippa var särskild, precis som de andra nyinflyttarna.
I skolan fick Zantippa precis som alla andra lära sig att den där röda pricken där på himlen kallades för ’sol’. Mera fick hon veta i skolan men hon kom inte ihåg allt.
Zantippa var särkilt intresserad av astronomi. På egen hand tog hon reda på hur en stjärna fungerade. Då förstod hon ganska snart att det var farligt att solen var röd. Den var på väg att dö. Innan dess skulle den explodera.
Varför hade mamma inte sagt något om det där?

Zantippas huvud värkte av tankeansträngningen. Det var så mycket hon inte kom ihåg. Kanske hade hon aldrig fått veta något om det hela. Varför var hennes mamma och hon på väg i en rymdfarkost? Varför satte hennes mamma på henne en hjälm? Varför försvann mamma? Och så hade hon en mamma i alla fall.
Det hjälpte inte att försöka minnas. Det fanns ingenting att minnas. Hon kunde bara hoppas på Yura. Eller någon annan. Alla trådarna måste knytas ihop. Det hade med solen att göra. Den här solen. Den HÄR solen?
Långt bortifrån hörde hon kvävda skrik. Det var som om en handduk tryckts mot en protesterande mun. Sedan tunga steg och något släpande. En dörr som öppnades och stängdes alldeles i närheten. En knackning på hennes dörr. En hård befallning som inte lämnade utrymme för tvekan:

– Förhör! ”

 

Om fabelboken

Carina Eriksdotter har på sin blogg gjort en fin beskrivning av fabelboken så här:

Yvonne Waern (Fabelfarmor förlag) har tolkat och översatt några indiska fabler till en bok:

”Råttan som åt järn: några indiska fabler”.

Fabler är en uråldrig berättartradition och har funnits i många kulturer. En välkänd fabelberättare är Aisopos. Fabler har något att lära ut som kan sammanfattas i en sensmoral.

Här är det ett urval fabler tolkade från sanskrit som har berättats i Indien. En trevlig samling med totalt tio fabler återberättade av Yvonne Waern. Tecknade bilder som fångar händelseförloppet. En vacker rad på sanskrit inleder fablerna.

Tillsammans med barn blir det en saga som väcker eftertanke. Man kan gärna låta barnen vara med och fundera över vad fabeln vill säga oss. Många sensmoraler fångas i våra svenska ordspråk och talesätt.

Baksidestexten sammanfattar innehållet väl varför jag tar med en bild på baksida såväl som omslag.omslagfabelfabelbaksida

Jag klarade boksläppet – trots lunginflammationen

Tack till Yngve som körde i väg mig till akuten den där söndagen när jag egentligen ville gå på julmarknaden i Gamla Linköping. Det gjorde så ont i ena sidan, det var så svårt att andas.

Det visade sig vara lunginflammation med vatten i lungsäcken.

Men efter fem dagar på sjukhuset släpptes jag ut och hann med boksläppet. Då var jag inte särskilt matt. Sådant kommer efteråt.

Så nu: Tack till alla vänner som kom på boksläppet av ”Råttan som åt järn. Några indiska fabler”! Jag uppskattar verkligen att ni tog er tid den tredje lördagen i advent!

Nu har julen gått, men boken går fortfarande att köpa. Alla nätbokhandlare kan sälja den: Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln.

Om du pratar med ditt bibliotek kan de kanske köpa in den också. Jag har skickat in anmälan till Bibliotekstjänst.

Det finns ju andra tillfällen än jul att ge bort en klassiker!

Boksläpp!

Nu äntligen är det dags! 

Den 10 december är du välkommen att fira den nyaste boken:
Råttan som åt järn. Några indiska fabler.  

Var? Café Galejan (utanför Linköpings bibliotek)
När? kl. 13.30 – 15.30.

Varför? En fabelbok passar bra som julklapp till alla. Denna fabelbok är särskild – har genuina tusenåriga indiska rötter, är kontrollerad av Sugandha Iyer, min indiska väninna, och illustrerad av en indisk konstnärsstuderande.

Dessutom kan du få köpa både den och andra böcker från Fabelfarmor till vänskapspris.

Jag bjuder på dricka, du köper tilltugget själv.

Välkommen!

Yvonne Wærn

Försök inte göra lay out på en inlaga utan lämpligt program!

Nu var det dags att plocka ihop bilder och text. Jag hade fått bilder från Indien i ett så stort format att jag inte kunde scanna hela i min lilla A4 scanner (nästa gång måste jag säga till att de inte får använda så stora papper!)  Eftersom bilderna ändå skulle delas på och placeras på olika ställen i texten kopierade jag delar, glad i hågen. Glädjen höll i sig ganska länge. Det gick bra att klippa i mitt gratis bildprogram som heter Gimp. Ja, förstås, det hade tagit mig några månader att lära mig det, men den tiden hade jag redan bakom mig.

Först när jag skulle sätta in bilderna i texten kom problemen. Jag visste att det var besvärligt redan när jag använt ”Word”. Det blev än värre nu. Jag har en Mac, och där finns ett ganska bra ordbehandlingssystem som heter ”Pages”. Observera ordbehandlingsprogram, inte program för lay out. Där lade jag in en bild och lät texten forma sig omkring den. Succé! Kanske inte så snyggt, men det skulle jag fixa.

lejonbild

Nästa sida gjorde jag likadant. Och nästa. Men när jag tog fram filen med alla bilder och texter hade bilderna hoppat omkring som förskolebarn. Ovanpå varandra låg några, medan texten snyggt och prydligt låg i rätt ordning. Nå, en gång till då. Nehej. En gång till! Och så där höll jag på en hel eftermiddag.

Det gick inte! Inte förrän jag upptäckte ett litet ord längst upp. Det var ”hjälp”. Underbart! Hur sätter man in bilder, undrade jag. Det dröjde innan jag hittade något användbart. Jag kunde göra en ”medieplatshållare” av mina bilder och då fick jag i alla fall en plats att placera dem i. Men bilderna hoppade fortfarande omkring.

Jag vet faktiskt inte vad jag gjorde för att få dem att hålla sig i skinnet. Aga är förbjudet, annars låg det nära till hands. Så fort som de åttioåtta sidorna var färdiga exporterade jag filen till ”pdf”. Där håller de sig i alla fall på plats. Att jag sedan inte skulle kunna ändra på filen mer det bekymrade mig inte den dagen.

Först när provtrycket om började jag bekymra mig för hur man ändrar i pdf.

Sens moral: Gör inte lay out i ett ordbehandlingsprogram!

Fortsättning på problem med Interkulturellt samarbete – tekniska problem.

 
Så van som jag är med att använda dator kunde jag inte tänka mig något annat än att Sugandha, min indiska samarbetspartner, också skrev på en sådan. Javisst det gjorde hon, till att börja med. Men redan i april i år bröt hennes dator ihop. Vad skulle hon göra? Jo, hon kunde använda mobilen. Det kunde inte jag. Inte kunde jag skriva på det där lilla tangentbordet!
Jag fick lära mig. Först ett bra program för att skicka både bilder och texter: Whatsapp. Det kände jag inte till förut.
Sedan måste jag kunna bolla filer fram och tillbaka mellan min dator och min mobil. Det gick inte så bra. När jag först försökte var jag bortrest och hade knappast någon internetförbindelse. Filerna satt som fastklistrade i respektive apparat. Glöm det där med ”molnet” om du inte har internet!
Vad annorlunda det blev när jag kom hem igen. Nu var det inga problem att spara i moln och hämta från moln. Vi är bra bortskämda här i Sverige. Jag såg på en karta att Spanien och Kanarieöarna var dåliga på internet. Vad hade jag där att göra? Ja, inte skulle jag tänka mig att jobba ihop med folk i Indien i alla fall.
 
Nästa tekniska problem var att greja inlagan. Mer om det i morgon.

Interkulturellt samarbete – tekniska problem

Så van som jag är med att använda dator kunde jag inte tänka mig något annat än att Sugandha, min indiska väninna och samarbetspartner, också skrev på en sådan. Javisst, till att börja med. Men redan i april i år bröt hennes dator ihop. Vad skulle hon göra? Jo, hon kunde använda mobilen. Det kunde inte jag. Inte kunde jag skriva på det där lilla tangentbordet!

Jag fick lära mig. Först ett bra program för att skicka både bilder och texter: Whatsapp. Det kände jag inte till förut.

Sedan måste jag kunna bolla filer fram och tillbaka mellan min dator och min mobil. Det gick inte så bra. När jag först försökte var jag bortrest och hade knappast någon internetförbindelse. Filerna satt som fastklistrade i respektive apparat. Glöm det där med ”molnet” om du inte har internet!

Vad annorlunda det blev när jag kom hem igen. Nu var det inga problem att spara i moln och hämta från moln. Vi är bra bortskämda här i Sverige! Jag såg på en karta att Spanien och Kanarieöarna var dåliga på internet. Vad hade jag där att göra? Ja, inte skulle jag tänka mig att jobba ihop med folk i Indien i alla fall!

Nästa tekniska problem var att greja inlagan. Mer om det i morgon.

Interkulturellt samarbete. Från text till bild, del 2.

Den här fabeln handlade om en nyfiken apa. Han råkade sätta sig i en stock som var till hälften sågad. I springan hade arbetaren satt en kil. Apan tog bort kilen och sågspringan slöt sig – precis omkring apans svans. Ajajaj! Men så illa var det inte som i den första bilden jag fick.

den-nyfikna-apan-1

Jag blev tvungen att tala om att tecknaren inte fick plåga apan så svårt. Det blev en bättre bild så småningom.

Interkulturellt samarbete – från text till bild

Sedan jag väl fått idén att återskapa de indiska fablerna på svenska, blev det naturligt att försöka göra bilder till också. Först tänkte jag att jag kunde ge litet atmosfär genom alla de indiska bilder jag fått av Sugandha, min indiska väninna. Jag skrev till henne och undrade om hon inte hade fler. Hon kom på en bättre idé: att göra nya bilder, specialritade för just denna bok. Hon kunde inte längre rita själv, hennes rygg hade blivit för dålig. Men hon hade en väninna som var teckningslärare och hon i sin tur hade säkert någon elev som kunde teckna.

Nu började nästa problem: hur skulle jag kunna förklara för en indisk tecknare vad jag ville ha för bilder? Eller, rättare sagt, jag insåg inte till att börja med att detta kunde vara ett problem. En duva var väl en duva, vare sig det var en svensk eller indisk duva. Så dum jag var.

Sugandha talar och skriver engelska. Det gör inte alla i Indien. Det är ett stort land med många språk. Sugandha bor i Maharashtra (den delstat där Mumbai ligger). och där talas ett språk som kallas för marathi, en variant av hindi. I Poona, den stad där Sugandha bor finns en skola som lär ut sanskrit. Det hade Sugandha lärt sig. De Indiska fablerna vi valt ut var ursprungligen nedtecknade i sanskrit. För att förstå dem borde vi alltså gå från sanskrit till engelska, från engelska till marathi. Och tillbaks till svenska via engelska. Jag trodde jag förstod bra. Inte sanskrit, förstås och inte heller marathi. Skulle det inte räcka med engelska? Och bildspråket är väl internationellt?

En bild säger mer än tusen ord, har jag lärt mig. Alltså måste det till minst tusen ord för att beskriva hur bilden egentligen ska se ut.

Ett enda litet exempel: I en text sägs det att en man lägger ut nät för att fånga duvor. Duvorna fastnar i nätet, men efter ett tag flyger de upp med nätet. Det går ju inte. De kan väl inte flyga om de är under nätet? Jag skrev till Sugandha att duvorna måste vara över nätet. Att de nog hade fastnat med klorna i nätet. Då kunde de flyga upp och ha nätet under sig. Det krävde en del eftertanke, och det funkade. Här är bilden jag fick.

fa%cc%8agelfa%cc%88ngare-tra%cc%8akigjpg

Inte särskilt inspirerande, tyckte jag. ”Gör så att det ser litet mer indiskt ut”, bad jag.  Här kommer nästa förslag:

duvor-med-dekoration

Ja, nu var mannen mer intressant. Men skulle duvorna verkligen ha de där dekorationerna på sig? Ett försök till, snälla! Vad det blev på slutet kan du få se i boken när den väl är tryckt.

Detta var i mars.

Ett exempel till kommer i morgon.