Om fabelboken

Carina Eriksdotter har på sin blogg gjort en fin beskrivning av fabelboken så här:

Yvonne Waern (Fabelfarmor förlag) har tolkat och översatt några indiska fabler till en bok:

”Råttan som åt järn: några indiska fabler”.

Fabler är en uråldrig berättartradition och har funnits i många kulturer. En välkänd fabelberättare är Aisopos. Fabler har något att lära ut som kan sammanfattas i en sensmoral.

Här är det ett urval fabler tolkade från sanskrit som har berättats i Indien. En trevlig samling med totalt tio fabler återberättade av Yvonne Waern. Tecknade bilder som fångar händelseförloppet. En vacker rad på sanskrit inleder fablerna.

Tillsammans med barn blir det en saga som väcker eftertanke. Man kan gärna låta barnen vara med och fundera över vad fabeln vill säga oss. Många sensmoraler fångas i våra svenska ordspråk och talesätt.

Baksidestexten sammanfattar innehållet väl varför jag tar med en bild på baksida såväl som omslag.omslagfabelfabelbaksida

Jag klarade boksläppet – trots lunginflammationen

Tack till Yngve som körde i väg mig till akuten den där söndagen när jag egentligen ville gå på julmarknaden i Gamla Linköping. Det gjorde så ont i ena sidan, det var så svårt att andas.

Det visade sig vara lunginflammation med vatten i lungsäcken.

Men efter fem dagar på sjukhuset släpptes jag ut och hann med boksläppet. Då var jag inte särskilt matt. Sådant kommer efteråt.

Så nu: Tack till alla vänner som kom på boksläppet av ”Råttan som åt järn. Några indiska fabler”! Jag uppskattar verkligen att ni tog er tid den tredje lördagen i advent!

Nu har julen gått, men boken går fortfarande att köpa. Alla nätbokhandlare kan sälja den: Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln.

Om du pratar med ditt bibliotek kan de kanske köpa in den också. Jag har skickat in anmälan till Bibliotekstjänst.

Det finns ju andra tillfällen än jul att ge bort en klassiker!

Boksläpp!

Nu äntligen är det dags! 

Den 10 december är du välkommen att fira den nyaste boken:
Råttan som åt järn. Några indiska fabler.  

Var? Café Galejan (utanför Linköpings bibliotek)
När? kl. 13.30 – 15.30.

Varför? En fabelbok passar bra som julklapp till alla. Denna fabelbok är särskild – har genuina tusenåriga indiska rötter, är kontrollerad av Sugandha Iyer, min indiska väninna, och illustrerad av en indisk konstnärsstuderande.

Dessutom kan du få köpa både den och andra böcker från Fabelfarmor till vänskapspris.

Jag bjuder på dricka, du köper tilltugget själv.

Välkommen!

Yvonne Wærn

Försök inte göra lay out på en inlaga utan lämpligt program!

Nu var det dags att plocka ihop bilder och text. Jag hade fått bilder från Indien i ett så stort format att jag inte kunde scanna hela i min lilla A4 scanner (nästa gång måste jag säga till att de inte får använda så stora papper!)  Eftersom bilderna ändå skulle delas på och placeras på olika ställen i texten kopierade jag delar, glad i hågen. Glädjen höll i sig ganska länge. Det gick bra att klippa i mitt gratis bildprogram som heter Gimp. Ja, förstås, det hade tagit mig några månader att lära mig det, men den tiden hade jag redan bakom mig.

Först när jag skulle sätta in bilderna i texten kom problemen. Jag visste att det var besvärligt redan när jag använt ”Word”. Det blev än värre nu. Jag har en Mac, och där finns ett ganska bra ordbehandlingssystem som heter ”Pages”. Observera ordbehandlingsprogram, inte program för lay out. Där lade jag in en bild och lät texten forma sig omkring den. Succé! Kanske inte så snyggt, men det skulle jag fixa.

lejonbild

Nästa sida gjorde jag likadant. Och nästa. Men när jag tog fram filen med alla bilder och texter hade bilderna hoppat omkring som förskolebarn. Ovanpå varandra låg några, medan texten snyggt och prydligt låg i rätt ordning. Nå, en gång till då. Nehej. En gång till! Och så där höll jag på en hel eftermiddag.

Det gick inte! Inte förrän jag upptäckte ett litet ord längst upp. Det var ”hjälp”. Underbart! Hur sätter man in bilder, undrade jag. Det dröjde innan jag hittade något användbart. Jag kunde göra en ”medieplatshållare” av mina bilder och då fick jag i alla fall en plats att placera dem i. Men bilderna hoppade fortfarande omkring.

Jag vet faktiskt inte vad jag gjorde för att få dem att hålla sig i skinnet. Aga är förbjudet, annars låg det nära till hands. Så fort som de åttioåtta sidorna var färdiga exporterade jag filen till ”pdf”. Där håller de sig i alla fall på plats. Att jag sedan inte skulle kunna ändra på filen mer det bekymrade mig inte den dagen.

Först när provtrycket om började jag bekymra mig för hur man ändrar i pdf.

Sens moral: Gör inte lay out i ett ordbehandlingsprogram!

Fortsättning på problem med Interkulturellt samarbete – tekniska problem.

 
Så van som jag är med att använda dator kunde jag inte tänka mig något annat än att Sugandha, min indiska samarbetspartner, också skrev på en sådan. Javisst det gjorde hon, till att börja med. Men redan i april i år bröt hennes dator ihop. Vad skulle hon göra? Jo, hon kunde använda mobilen. Det kunde inte jag. Inte kunde jag skriva på det där lilla tangentbordet!
Jag fick lära mig. Först ett bra program för att skicka både bilder och texter: Whatsapp. Det kände jag inte till förut.
Sedan måste jag kunna bolla filer fram och tillbaka mellan min dator och min mobil. Det gick inte så bra. När jag först försökte var jag bortrest och hade knappast någon internetförbindelse. Filerna satt som fastklistrade i respektive apparat. Glöm det där med ”molnet” om du inte har internet!
Vad annorlunda det blev när jag kom hem igen. Nu var det inga problem att spara i moln och hämta från moln. Vi är bra bortskämda här i Sverige. Jag såg på en karta att Spanien och Kanarieöarna var dåliga på internet. Vad hade jag där att göra? Ja, inte skulle jag tänka mig att jobba ihop med folk i Indien i alla fall.
 
Nästa tekniska problem var att greja inlagan. Mer om det i morgon.

Interkulturellt samarbete – tekniska problem

Så van som jag är med att använda dator kunde jag inte tänka mig något annat än att Sugandha, min indiska väninna och samarbetspartner, också skrev på en sådan. Javisst, till att börja med. Men redan i april i år bröt hennes dator ihop. Vad skulle hon göra? Jo, hon kunde använda mobilen. Det kunde inte jag. Inte kunde jag skriva på det där lilla tangentbordet!

Jag fick lära mig. Först ett bra program för att skicka både bilder och texter: Whatsapp. Det kände jag inte till förut.

Sedan måste jag kunna bolla filer fram och tillbaka mellan min dator och min mobil. Det gick inte så bra. När jag först försökte var jag bortrest och hade knappast någon internetförbindelse. Filerna satt som fastklistrade i respektive apparat. Glöm det där med ”molnet” om du inte har internet!

Vad annorlunda det blev när jag kom hem igen. Nu var det inga problem att spara i moln och hämta från moln. Vi är bra bortskämda här i Sverige! Jag såg på en karta att Spanien och Kanarieöarna var dåliga på internet. Vad hade jag där att göra? Ja, inte skulle jag tänka mig att jobba ihop med folk i Indien i alla fall!

Nästa tekniska problem var att greja inlagan. Mer om det i morgon.

Interkulturellt samarbete. Från text till bild, del 2.

Den här fabeln handlade om en nyfiken apa. Han råkade sätta sig i en stock som var till hälften sågad. I springan hade arbetaren satt en kil. Apan tog bort kilen och sågspringan slöt sig – precis omkring apans svans. Ajajaj! Men så illa var det inte som i den första bilden jag fick.

den-nyfikna-apan-1

Jag blev tvungen att tala om att tecknaren inte fick plåga apan så svårt. Det blev en bättre bild så småningom.

Interkulturellt samarbete – från text till bild

Sedan jag väl fått idén att återskapa de indiska fablerna på svenska, blev det naturligt att försöka göra bilder till också. Först tänkte jag att jag kunde ge litet atmosfär genom alla de indiska bilder jag fått av Sugandha, min indiska väninna. Jag skrev till henne och undrade om hon inte hade fler. Hon kom på en bättre idé: att göra nya bilder, specialritade för just denna bok. Hon kunde inte längre rita själv, hennes rygg hade blivit för dålig. Men hon hade en väninna som var teckningslärare och hon i sin tur hade säkert någon elev som kunde teckna.

Nu började nästa problem: hur skulle jag kunna förklara för en indisk tecknare vad jag ville ha för bilder? Eller, rättare sagt, jag insåg inte till att börja med att detta kunde vara ett problem. En duva var väl en duva, vare sig det var en svensk eller indisk duva. Så dum jag var.

Sugandha talar och skriver engelska. Det gör inte alla i Indien. Det är ett stort land med många språk. Sugandha bor i Maharashtra (den delstat där Mumbai ligger). och där talas ett språk som kallas för marathi, en variant av hindi. I Poona, den stad där Sugandha bor finns en skola som lär ut sanskrit. Det hade Sugandha lärt sig. De Indiska fablerna vi valt ut var ursprungligen nedtecknade i sanskrit. För att förstå dem borde vi alltså gå från sanskrit till engelska, från engelska till marathi. Och tillbaks till svenska via engelska. Jag trodde jag förstod bra. Inte sanskrit, förstås och inte heller marathi. Skulle det inte räcka med engelska? Och bildspråket är väl internationellt?

En bild säger mer än tusen ord, har jag lärt mig. Alltså måste det till minst tusen ord för att beskriva hur bilden egentligen ska se ut.

Ett enda litet exempel: I en text sägs det att en man lägger ut nät för att fånga duvor. Duvorna fastnar i nätet, men efter ett tag flyger de upp med nätet. Det går ju inte. De kan väl inte flyga om de är under nätet? Jag skrev till Sugandha att duvorna måste vara över nätet. Att de nog hade fastnat med klorna i nätet. Då kunde de flyga upp och ha nätet under sig. Det krävde en del eftertanke, och det funkade. Här är bilden jag fick.

fa%cc%8agelfa%cc%88ngare-tra%cc%8akigjpg

Inte särskilt inspirerande, tyckte jag. ”Gör så att det ser litet mer indiskt ut”, bad jag.  Här kommer nästa förslag:

duvor-med-dekoration

Ja, nu var mannen mer intressant. Men skulle duvorna verkligen ha de där dekorationerna på sig? Ett försök till, snälla! Vad det blev på slutet kan du få se i boken när den väl är tryckt.

Detta var i mars.

Ett exempel till kommer i morgon.

Interkulturellt samarbete; glädje och problem. Del 1: copyright

Att omtolka indiska fabler var min idé. Det var förstås min indiska vän, Sugandha Iyer, som inspirerade mig att börja söka på nätet. Jag och Sugandha valde ut fabler. Det fanns som tur var översättningar till engelska som jag kunde använda. Där började jag. Men jag körde fast på copyrightfrågan. Kunde jag använda historierna som jag ville? Vem hade copyright på historierna?

Nu började problemen. Jag ville bara använda historier som var ”fria”; jag  ville inte få några problem med copyright. Sugandha hade en mängd historier i sitt huvud och kunde inte säga varifrån de kom. Efter att ha sökt på nätet hittade jag en sida som kallade sig för ”Panchatantra”. Den tog jag kontakt med, eller rättare sagt människorna bakom den. Klart att jag kunde använda historierna! De var ju tusen år gamla eller mer. Nu bestämde jag mig för att hålla mig inom Panchatantras gränser.

Alltså måste jag kolla historierna som Sugandha berättade. En hel del hittade jag inte i Panchatantra. De kom i stället från Hitopadesha, och där hade jag ingen kontakt. Att de var tradition och nästan tusen år gamla vågade jag inte lita på. Jag förkastade dem.

Några historier hittade jag översatta till svenska, dem förkastade jag också. Även om översättningen var gammal, förklarade förlaget att jag måste ha tillstånd av den svenska översättarens släktingar för att ge ut en egen översättning. Nej tack, det finns tillräckligt med historier att välja på.

Jag måste förklara för Sugandha vad copyright var, och hon förstod inte alls mina farhågor. Men hon litade på mig och kom med nya förslag. Nytt letande. Till slut var vi överens om vilka fabler vi skulle använda. Tio stycken hade vi som mål och det blev det gott och väl.

Nästa problem kom när Sugandha föreslog ett omslag till boken. Jag tyckte det såg fint ut. Alla som såg det tyckte det var välfunnet. Just då var jag bortrest och hade en dålig internetförbindelse. När jag kom hem igen och frågade Sugandha varifrån hon egentligen fått bilden förstod hon inte min fråga. Till slut gav hon mig en hänvisning till webben. Fullt med indiska bilder. Fina, men knappast användbara.

Nästa förklaringsrunda: Vi måste göra ett eget omslag, det dög inte med att hämta en bild från nätet. Stackars Sugandha! Hon som aldrig signerat sina egna tavlor.

Nästa problem: att skapa bilder till fablerna. Kommer i morgon.