Februari

Februari har i hela mitt liv varit den kallaste månaden på året. Så verkar det bli också detta år. Jag bev haikuinspirerad här en dag och det blev några haiku:

tjälen borrar sig

från februariljuset

daggmaskarna flyr

********

i solljuset

dansar dammtussar

från tumvantarna

*********

fuktiga sockor

hänger på handdukstorken

till i morgon

*******

talgoxarna flyttar

sig knappt på grenarna

fågelmaten slut

******

tio grader kallt

isglittret beundras bäst

inifrån

*****

i trädet pryder

magnolian sina

knoppar med is

******

I bilden:

kyndelsmäss –

halva vägen kvar

till halva dagen

GOD HELG!

Det här julbrevet har huvudsakligen författats av Yngve Kasimir. Jag, Yvonne har bidragit med bilderna.

Nog är det märkligt. Det var inte länge sedan vi firade midsommar i kortärmad  blus/skjorta. Nu är det snart jul. Och vi hänger med, ja vi gör ju faktiskt det. Underbart!

Tänk här sitter vi i vårt hus i Linköping, och i somras i Karsjöhult lugnt och mysigt, men runt oss härjar krig, svält, flykt, ekonomi i obalans. Medmera elände. Vi är otroligt gynnade, vi är benådade. 

Inte ens den nuvarande regeringen i Sverige försämrar för oss nämnvärt. Det är ju nästan en prestation av densamma, när de lyckas med det för så många andra. Men, vem vet, blir vi sjuka så kanske regionen inte har resurser för att möta våra behov. Det är nog bäst att säga att än så länge har regeringen inte lyckats försämra för oss. Att så är fallet beror väl på att vi är etniska svenskar med svenskt medborgarskap, att regeringen inte vet hur vi röstar, att det tar medellång tid att försämra miljön, att vi vurmar för fakta och för utbildning och naturligtvis för bildning. 

Men nu ser vi framemot att möta godheten med en liten pojke, som föddes för ca 2000 år sedan och som vittnade om en bättre värld och t.o.m planterade in ett universellt synsätt – här är varken jude, grek eller svensk, här är vi alla ett. (Paulus). Vilket underbart synsätt i kontrast till det förhärskande synsättet i dag – behåll allt du har och tillskansa dig gärna mer, men se till att det tillkommer endast etniska svenskar. 

Som ni förstår vi lever ett gott och fridfullt liv. Vi förundrar oss över att vi finns till. Vi ser hur våra jämnåriga och de som är yngre blir sjuka och/eller avlider. Hur länge skall vi få ha det så här gott. Så mycket att berätta finns väl inte. Vi förmedlar några sommarbilder med korvgrillning över eldfat på ”Insikten” i Karsjöhult, där vi samlats med både släkt och vänner.

Grillning i eldfat på Insikten”, Yngves skapelse

Pål har gjort vagnslidret i ladan till festlokal. Det skulle väl smaka gott med en ”surströmmingstylla” och ett glas öl (naturligtvis alkoholfritt) därstädes? Eller varför inte ett bröllop. En pretendent har anmält sig. Får se hur det går!

Yvonne minns sommaren som kall och blåsig, medan Yngve minns hur vi tog oss ner till Tingsjön några varma dagar. Våra fina grannar hade byggt en brygga som gjorde det lätt att ta sig ner i den klarnande sjön.

Yngve och Yvonne badar i Tingsjön

Våra minsta gäster kom kanske med den största glädjen. Det är Yvonne som numera stoltserar med titeln ”supermormor”, vilket står för mormorsmor.  Föräldrarna är Hanna och Oscar, underverket är en flicka, Lola. 

Och Yvonne fick träffa det  nyaste barnbarnet igen och både krama och ge en leksak. Det är Malte, Ninas och Jonas son. Han har hunnit bli två år medan vi knappast träffat honom under Covid isoleringen. Nu pratar han en massa och är glad och nöjd.

Lola i supermormord famn Julio 22

Och Yvonne fick träffa det  nyaste barnbarnet igen och både krama och ge en leksak. Det är Malte, Ninas och Jonas son. Han har hunnit bli två år medan vi knappast träffat honom under Covid isoleringen. Nu pratar han en massa och är glad och nöjd.

iMalte juli 2022 med nyckelpiga

Men det är inte bara Yvonne som gläder sig åt barnbarn. I Ramlösa växer Oles och Karins barn upp till vackra unga damer, och vi fick nöjet att hälsa på dem i höst. Siri går nu på teknisk linje på gymnasiet och både trivs och lyckas med studierna, Irma målar som ett proffs och Vera är aktiv i gymnastiken.  Spännande att se deras utveckling!

Jon och Yasna har fått det så bra. Ett nytt fint hus ute i Nykil med vidsträckt utsikt, guldfiskdamm och flera hus på tomten. 

Men det bästa är att vi har varandra, i vardag och fest. De här festbilderna kommer från Stockholms stadshus , där Yvonne promoverades till jubeldoktor. Det var alltså 50 år sedan hon disputerade.

Yvonne med sprillans ny lagrkrans. Den hon aldrig fick 1971!
Yngve och Yvonne i stadshuset 30 sept 2022

Haiku!

 I sincerely feel 

that our world would be 

healthier and happier

 if everyone practiced haiku!

Scott Mason

Om alla människor skrev haiku, skulle världen bli friskare och lyckligare, säger Scott Mason. Jag håller med.

Livet är nog för kort för att lära haiku. Men varför inte ta några steg på vägen?

Jag har skissat på en karta. Den heter ” Uppäcktens andetag” och sammanfattar mina tankar om haiku efter ett drygt års intensiva studier.

Vill du ha den billigare än i nätbokhandeln, ta kontakt med mig! Du kan få den för 80:- (inkl. porto), om du skickar mig din postadress. Betalning med Swish är det enklaste.

Ramayana in pictues. Picture 3

One day when the sons had not yet grown up, a holy man named Vishvamitra came to King Dasharatha. He had a difficult and important request. He wanted Rama to accompany him in order to destroy two demons (raksasas): Marica and Subahu. The demons were disturbing Vishvamitra in his important holy services (Yajna). They were throwing stones on the fire and they attempted in many other ways preventing the holy man from carrying out the rituals needed for the whole community.

 ”Give me your eldest son, Rama, the hero with hair black like a raven! He will be able to destroy the demons, due to his divine heritage and with my help”, Vishvamitra said.

Dasharatha did not want Rama to embark on such a dangerous task. The boy was still young and was not prepared for this kind of difficult endeavours. Vishvamitra assured him that Rama was the only human being who at all would be able to kill the demons.

”Remember, you did not get your son by your own power. Now you have to share your gift. I assure you that those two raksasas will be killed without damaging Rama.” So Vishvamitra spoke.

Dasharatha wanted under no circumstances Rama to fight the demons. Vishvamitra became so angry that the earth was trembling and even the gods feared his wrath. Then Dasharatha’s counselor said:

 ”Honoured king, you are always faithful to dharma. You know it’s impossible to go against dharma. Your duty is to trust Vishvamitra. ”

After a long time of persuasion, the king understood that he had no choice. He sent for Rama and with him came the inseparable friend and half-brother Laksmana.

Picture 3. Vishvamitra and the boys take farewell of their father, king

Ramayana in pictures. Picture 2

When each queen had got some of the rice, there was a small amount left. The king gave this to Sumitra. All queens were blessed and gave birth to sons. The eldest son, who was called great minded, was born by Kausalya. He got the name Rama and he was chosen to be successor to the throne of King Dasharatha. Kaikey, who was the king’s favourite, gave birth to a son named Bharata, while Sumitra, who received two servings of the rice milk, gave birth to twins: Laksmana and Satrughna.

The four prince were raised in ”dharma” and were taught to handle weapons. During their upbringing they became tightly knotted together. Rama and Laksmana got especially close friends, indeed inseparable.

Picture 2. The king and the queens are watching the young princes playing.

Ramayana in pictures (4)

 

Once, very long ago, Ayodhya was a beautiful city in India. Its King, Dasharatha, had ruled for many years, and its inhabitants lived in happiness and prosperity. The king was honoured for his justice and wisdom. He abode his duty (dharma) in reigning his kingdom, as well as in carrying out his religious duties. In the Vedic-Hindu tradition, every single person is responsible for the benefit and the health of the whole society. Kings have a special duty to take care of their people.

At this time, King Dasharatha was depressed. He began to grow old but he still had no heirs, even though he had several wives. He went to the Fire God. Due to Dasharatha’s humility and obedience, the Fire God listened to his prayer for sons. Dasharatha got a mug of rice in milk (payasa) to divide between his wives. King Dashratha’s wives were Kausalya, Sumitra and Kaikeyi. Kausalya was the oldest queen and Kaikeyi the youngest.

Picture 1. The Fire God is offering the mug. The queens and King Dasharatha with their counselors are standing before the god.

Ramayana in picture (3)

Before we present the pictures and the explanations of them, we want to provide a summary, as featured in Sanskrit. Below you find a transcription of the Sanskrit text along with a translation into English.

ADOU RAM TAPOVANADI GAMANAM

Rama and the others go out into the woods

HATWA MRIGAM KANCHANAM

The golden deer was killed

VAIDEHI HARANAM

Vaidehi (= Seeta) was kidnapped

JATAYU MARANAM

Jatayu was killed

SUGREEVA SAMBHASHANAM

Conversation with Sugreeva

VALI NIGRAHANAM

Vali was killed

SAMUDRA DHARANAM

The city was in flames

LANKAPURI DAHANAM

A bridge was built to the city of Lanka

PASCHAT RAVANA KUMBHAKARNA HANANAM

Later Ravana and Kumbhakarna were killed

EDAT HE RAMAYANAM

This is Ramayana

Ramayana – continuation (2)

What is written above represents only two rows of a verse in a shloka, that should consist of four rows of eight syllables in each. The entire Ramayana consists of 24000 verses. Together they form a single shloka, which in Sanskrit is called: I shloka Ramayanam.

In an introduction to texts from Ramayana, Måns Broo writes the following (translated from Måns Broo, 2010, p. 153):

”Thus the honourable and noble Valmiki created the glorious poetry of Rama

in hundreds of harmonious verses with pleasant lines of meters and meaning.”

It is very difficult to interpret the entire work in verse. This book is intended to illustrate Ramayana by pictures and to explain the episode behind each picture.

An Indian artist, Sugandha Iyer, became when  she was very young, as inspired by Ramayana that she painted images to various episodes from the epos. 

The pictures were painted in Paithani style, a traditional style going back two hundred years. This style is characterized by the following: Faces are painted in profile, with a marked nose and large expressive eyes. Nevertheless, the people seem to be numb. The ritual hand movements. are also noteworthy The images are painted with traditional materials in opaque colours (poster colours) on paper. 

Sugandha Iyer presented her pictures 1977 at an exhibition in Basel, Switzerland. She then left her pictures at the ethnographic museum in Basel (Museum der Kulturen). Before she did so, she took photos of them. This book is based on reproductions of her slides, which unfortunately had become badly devoured by time.

Two young art students, Rahul Satpute and Kiran More, got trusted to recreate Sugandha’s pictures. Their teacher in artistic creation is Radhika Malekar, who also explained how the images were to be painted. Their images have been photographed for this book.

Sugandha Iyer and Yvonne Wærn met when Sugandha was returning from Switzerland.  Thirty years have now passed. We want to celebrate our friendship anniversary with this book. With our hands stretched over continents we herewith pass the pictures and the story to the eyes of readers.

Poona Linköping November 1, 2017

Sugandha Iyer Yvonne Wærn

Ramayana in pictures

Pictures designed by Sugandha Iyer

Preface

Ramayana is one of the great Indian epic tales with roots in an ancient era. Most inhabitants of India have met Ramayana in some form or other. As a child, you might have seen a puppet theater about Seeta, Ramas wife, when she was abducted by the demon king Rawana. You may, as a youngster, have got fascinated by some films about the fight between Rawana’s people and Rama together with the monkey army. As adult, you can immerse yourself in the poetical language as well as the religious ideas. 

The story goes as follows.

God Shiva has incarnated in Prince Rama in order to destroy Rawana, who was ruling over the demons in Lanka. Rama is displaced from his throne by a stepmother and commanded to spend fourteen years in the wilderness. He accepts this as his duty. His wife, Seeta, follows him loyally and Laxamana, his affectionate half brother cannot leave him either.

The story can be read as an adventure story, but it is much more than that. It is about devotion and love, about fulfilling duty and engaging in moral purity. The story teaches about helping friends and fighting the evil. In short, it’s a story about how a person should be obedient to ”dharma”.

Ramayana is said to have been written down at first by Maharishi Valmiki, a holy man who lived between the sixth and fifth centuries before Christ. He, in turn, was trained by the goddess Narada. He expressed himself in Sanskrit, a language very close to the origins of all Indo-European languages. Sanskrit is still the second official language in the state of Uttarakhand in India.

It is said that Valmiki was the one who invented the shloka verse, and this was first used in Ramayana. The background is the following:

Once Valmiki saw a hunter killing a crane in the middle of a love act. He became so upset about this misdeed that he exclaimed (the following is a new construction in English):

Malicious arrow from stringed arc finished the ardent love of cranes. 

May your mind be filled with agony all the remainder of your life.

What is important for a ”good” haiku?

To answer that question, we can see what is published in various haiku magazines. I have found these instructions that come from the British Haiku Society:

A haiku should:

– be short enough to be read aloud in a single breath

– happen right now (avoid references to past or future tense)

– be written in the present tense

– contain two images that are separated by a break (kireji) and lead to an ”aha” experience in the reader 

– appreciate small, everyday things

– be written in everyday words

– use concrete images (avoid abstract words such as ”justice, ”poverty” and ”discrimination ”)

– be written by a neutral observer

– avoid similes and metaphors

– avoid too many adjectives or adverbs

– contain a seasonal reference (kigo) where applicable

– no titles are required

Counting syllables

When I started writing haiku, I thought it was about getting down three lines with first 5, second 7 and third 5 syllables and wrote like this: 

(not any good example!)

frost’s glitter blanket 

is laid over straws and twigs

winter awaits white

There are a lot of ”errors” in that verse, seen with haiku eyes. Right now I want to show what can happen if you stick to the syllable count: I had to add extra words ”straw” and ”twigs”, also one ”and” to get together seven syllables.

How can anybody be so crazy to think that haiku’s ”soul” lies in the syllable count? Well, that’s mainly because haiku was originally written in Japanese. It was when poets began to write in English that the problems arose. Japanese is a language that differs from English in many ways. Their words are divided into different sound units, ”mora”, or ”kana”, which are completely different from English syllables. Vowels can, for example, be of different lengths and a long vowel can be counted as two sound units where we only see one. English gets many more letters in a syllable than Japanese has in a sound unit.

A little history

The name haiku is coined by the Japanese poet Shiki (Masaoka Shiki, 1867–1902).

The designation is based on the words hokku (ku) and hai. Hokku was the introductory verse in a collaborative poem, so-called renga, which some poets devoted themselves to in the late 19th century. Shiki came to call it ”ku”.

”Hai” can stand for a variety of concepts, but in the context of poetry it often stands for ”simple”.

Haiku is thus roughly equal to: simple verse.

ex:

April spring

summer is coming

in the plant pot

but … it cannot be that simple, can it?

Another example of simplicity:

the moon is silent

lights up the night

A haiku aims at conveying an experience to the reader or audience. However, this experience is beyond adjectives and adverbs; it can only be experienced directly. The main thing the poet should offer is an observation, no explanation! (my translation of: ”show, do not tell”).

Of course, this requires a little more of the reader than we are used to. In the haiku above we must ask ourselves: Why does the poet choose to say that the moon is silent? No celestial body has a sound of its own, does it? And what’s so strange about it lighting up the night? And so you are invited to think further.

First example haiku:

Here is one of my latest attempts:

summer evening -
cows and fish
meet by the lake

I can not say if there is a good example of a haiku, but this is how a reader writes:
"We have dairy cows and I'm sure this has happened, but I never really have
thought of it before. Simple, but still, what a picture! 🐄 🐟 👏 ❤ ❤ "

The cow and fish haiku summarizes much of what a haiku can contain:
1) a time description -summer evening -
2) a simple observation that still opens up for something new.

My observation is: I see every summer evening how the cows go in a long line down to the lake to drink. The new thing is: I have not thought about fish living in the lake.

What is haiku?

Haiku is a kind of short poetry, which originated in Japan. It is the shortest description available of nature’s simple wonders. Haiku aims at describing observations in a short format. Through haiku you get to learn the art of limitation. Haiku is the art of knowing when to stop. I do not master it yet, so I continue.

Introduction

I sincerely feel 
that our world would be 
healthier and happier
 if everyone practiced haiku!
Scott Mason
On May 12, 2021, my interest in haiku was born. Since then, nothing has been the same.
I want to celebrate that. This is a happy text about my new discoveries. But also a tribute to new friends I made.

Vad är då viktigt för en ”bra” haiku?

För att svara på den frågan kan vi se vad som publiceras i olika haikutidskrifter. Jag har hittat dessa anvisningar som kommer från det Brittiska Haikusällskapet (British Haiku Society):

En haiku bör:

– vara kort nog för att kunna läsas högt i ett enda andetag

-hända just nu (undvik referenser till förfluten eller kommande tid)

– skrivas i presens

– ska innehålla två ”bilder” som skiljs åt med ett brott (kireji) och leda till en ”aha” upplevelse hos läsaren- uppskatta små, alldagliga saker

– skrivas i vardagliga ord

– använda konkreta bilder (undvik abstrakta ord som ”rättvisa, ”fattigdom” och ”diskriminering”)

– skrivas från en neutral observatör

– undvika liknelser och metaforer

– undvika för många adjektiv eller adverb

– innehålla en årstidsreferens (kigo) när tillämpligt 

– inga titlar är nödvändiga

Låt mig gå genom några av dessa anvisningar och några till, som jag fått lära mig i mitt möte med haiku-kunniga. 

PS haikupoeter kallas på engelska för ”haijin”.

Att räkna stavelser

När jag började skriva haiku trodde jag att det handlade om att få ner tre rader med respektive 5-7-5 stavelse och skrev så här: (kursiverat betyder: ej föredömlig!)

frostens glitterfilt 

läggs över strån och kvistar 

vintern väntar vit

Det finns en hel del ”fel” i den versen, sedd med haiku-ögon. Just nu vill jag visa vad som kan hända om man håller sig till stavelseräkning: ”strån och kvistar” – där har jag har lagt till extra ord, (strån), dessutom ett ” och” för att få ihop till sju stavelser.

Hur kan det bli så tokigt att man tror att haikuns ”själ” ligger i stavelseräkning ? Jo, det beror främst på att haiku ursprungligen skrevs på japanska. Det var när poeter började skriva på engelska som problemen uppstod. Japanska är ett språk som på många sätt skiljer sig från engelska. Deras ord delas upp i olika ljudenheter, ”mora”, eller ”kana”, som är något helt annat än engelska stavelser (eller svenska). Vokaler kan till exempel vara olika långa och en lång vokal kan räknas som två ljudenheter där vi bara ser en. Engelskan får in många fler bokstäver i en stavelse än vad japanskan har i en ljudenhet. Samma är det med svenskan.

I det Svenska Haikusällskapet räknas inte stavelser annat än för att se till att versen är kort nog (under 17 stavelser).

En liten historik

Namnet haiku är skapat av den japanske poeten Shiki (Masaoka Shiki , 1867–1902). 

Beteckningen utgår från orden hokku (ku) och hai. Hokku var den inledande versen i en samarbetsdikt, så kallad renga, som vissa poeter ägnade sig åt i slutet på 1800-talet. Shiki kom att kalla den för ”ku”.

”Hai” kan stå för en mängd olika begrepp, men i poesisammanhang står det ofta för ”lätt”. 

Haiku är alltså ungefär lika med: ledig vers.

ex:

aprilvår 

sommaren kommer

i kruka

men … så enkelt kan det väl inte vara?

Vad är haiku?

Haiku är en sorts kortpoesi, som har sitt ursprung i Japan. Det är den kortaste beskrivning som finns av naturens enkla under. Haiku syftar till att i ett kort format beskriva observationer. Genom haiku får man lära sig begränsningens konst. Haiku är konsten att veta när man ska sluta.Den kan jag inte ännu, så jag fortsätter.

Här är ett av mina senaste försök:

sommarkväll — 

kor och fisk 

möts vid sjön

Om det är något bra exempel på en haiku kan jag inte säga, men så här skriver en läsare:

”vi har mjölkkor och jag är säker på att det här har hänt, men jag har aldrig riktigt

tänkt på det tidigare. Enkelt, men ändå, vilken bild! 🐄 🐟 👏 ❤ ”

Ko-och fisk-haikun sammanfattar mycket av vad en haiku kan innehålla:

1) en tidsbeskrivning -sommarkväll –

2) en enkel observation som ändå öppnar för något nytt.

Min observation är: Jag ser varje sommarkväll hur korna går i en lång rad ner till sjön för att dricka. Det nya är: jag har inte tänkt på att det bor fiskar i sjön.

Ytterligare ett exempel på enkelhet:

månen är tyst 

lyser upp natten

En haiku vill förmedla en upplevelse till läsaren eller åhöraren. Denna upplevelse ligger dock bortom adjektiv och adverb; den kan bara upplevas direkt. Det enda som står poeten till buds är att försöka visa inte förklara! (min översättning av: ”show, don’t tell”).

Det här kräver förstås lite mer av läsaren än vi är vana med. Kanske vi i den där haikun måste fråga oss: Varför väljer poeten att säga att månen är tyst? Ingen himlakropp har väl något ljud för sig? Och vad är det för märkvärdigt med att den lyser upp natten? Och så kan man tänka vidare.

Inledning till ”Upptäcktens andetag”

Reflektioner över haiku

 I sincerely feel 

that our world would be 

healthier and happier

 if everyone practiced haiku!

Scott Mason

Om alla människor skrev haiku, skulle världen bli friskare och lyckligare, säger Scott Mason. Jag håller med.

Den 12 maj 2021 föddes mitt haikuintresse. Sedan dess har ingenting varit sig likt. 

Det vill jag fira. Det här är en glädjeskrift över mina nya upptäckter. Men också en hyllning till nya vänner jag fått.

FÖRLUST

Minnen är spöken som kommer när man är som minst förberedd. Jag trodde att jag hade bearbetat min mormors och min mammas krigsminnen genom att skriva om deras förluster.  Men så invaderas Ukraina … Och redan i går skrev jag:

hon stiger ur graven

ögon grå av gråt

Och som mamma tjatade om sitt sommarhus i Tver! Det som gick förlorat i ryska revolutionen.

Min debutbok

I mardrömmen blev det sommarhuset i Undenäs:

förlorat förgånget …

sommarhuset förstört 

i en mardröm

Stapplande haikusteg

Mitt första halvår som haiku-poet

Yvonne Wærn

Jag är nyfiken på det mesta,  men allt kan jag inte förstå. Jag fick för mig att jag skulle kunna förstå de engelska versionerna av japansk kortpoesi. Det gäller alltså haiku och liknande poetiska uttryck. Här ska jag berätta lite om min haiku-vandring. Med käpp, förstås, bestående av hjälpsamma människor. 

Haiku har definierats på många olika sätt. Det centrala är att en haiku ska beskriva en observation på ett koncentrerat sätt. 

Haiku verkstad

Jag har blivit medlem av Svenska haikusällskapet! Det känn s som en stor ära att få tillhöra denna illustra organisation. Jag upptäckte dem precis i tid att skicka in ett bidrag till deras ”verkstad” i januari. Och fick en mängd fina kommentarer på mitt trevande försök på ordet ”rimfrost”. Jag tycker jag lär mig mycket av kommentarerna! Här kommer det jag skrev:

vitt fyrverkeri

på trädens svarta kvistar

en tyst nyårsnatt

Och här kommer kommentarer (bara med initialer)

KW:

Fin och finurlig med det tysta fyrverkeriet (minus för metafor då kanske)

LÅK:

För mig ger dikten en överraskning i den bild som framträder i den mörka nyårsnatten.

Jag blir glad av igenkännande.

R H:

Utan att nämna tema ordet, att beskriva det som ett  ̈vitt fyrverkeri ̈ och sedan koppla

ihop det med en  ̈tyst nyårsnatt ̈, innehåller för mig många haiku komponenter.

MH:

Den berättar om ett stillsamt men oerhört vackert fyrverkeri. Ett slags alternativt

nyårsfyrverkeri som inte skräpar ner och skrämmer djur, utan mera ett fyrverkeri i tiden.

Det blir till en naturlig del av naturen och får så också en slags meditativ kvalitet.

GB:

Dessa härliga, frysta raketer! Men behövs ”svarta kvistar” – när nu synintrycket väl bara är vitt?

MS:

En vacker haiku om hur den vita rimfrosten på svarta trädkvistar ser ut som ett

fyrverkeri – ett tyst fyrverkeri, så att djur slipper bli skrämda av smällar. Ett sådant här

fyrverkeri kanske är att föredra framför ett ”riktigt” fyrverkeri? Kontrasten mellan vitt

och svart är ju för övrigt klassiskt inom haiku och bidrar till den vintriga stämningen.

EJ:

Fin haiku! Färger som står mot varann, vitt och svart. Därefter något som handlar om

hörseln – tystnaden. Flera sinnen engageras.

Recension av Den sista jätteödlan

av Märten Wedebrand

Ibland hittar nan guldklimpar av ren slump. Så var det med denna bok. Det som lockade mig var att den handlar om Berberna och Kanarieöarnas tidiga historia. Som Spanienälskare har har nyfikenheten på varför öarna är spanska och dess historia varit stor. Och så dök denna bok upp. Den är skönlitterär, men det känns från första sidan att författarinnan har stora kunskaper i ämnet. Bolen handlar om berberflickan Anya som redan i bokens första mening är på vöä att födas. Vi får följa henne från hemskheterna som nyfödd till vuxen ålder och hela resan engagerar. Det är välskrivet och lyckas med konststycket att vara en historisk roman som skapar ett intresse att lära sig mer och en äventyrsroman av mycket hög klass.  Det är ett driv i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa lite till. Är du själv inte intresserad av kanarisk historia så kan den således ge lika mycket njutning när du läser den. Det enda som var lite jobbigt med boken var alla namn på folk och personer som inledningsvis förvirrade lite men man vänjer sig. BETYG 4/5.

about prompts

I have to reflect a little about the current practise of writing to ”prompts”. Since haiku ideally is a reacton to some nature experience, prompts are in a way ”made up” experience. As long as they touch some actual experience I just go there and look, I can also take some experience from my long life and write about that. But if I have to go to Google and see what is meant by the word, it is difficult to write from any kind of experience. Recently I have struggled with words as ”gardenia” (never met such flowers in other places than in flower shops), ”typhon” (lucky enough to see them only on TV) or ”blue moon” (?). I could easily relate to a prompt as ”elephant” from my childhood visits to some Zoo and the frog jumping into the pond I could with some extra thoughts relate to the small frogs I see jumping on my gravel path. So, most prompts require some extra work in order to relate to something I have seen on Television, some memory or something artificial. I wonder what effect this has on haiku writing? 

I put this reflection on the Facebook group: sharing haiku knowledge.

And immediately got an answer from Alan Summers:

Alan Summers

Haiku evolved out of hokku which itself evolved out of linked poetry where each stanza was written by a different poet. This linked poetry form is called renga and is based, crudely speaking, on prompts. A lot of renga verses were fictitious and often fantastical so Basho came along with renku. To see ’modern’ renku check out: https://thehaikufoundation.org/the-renku-sessions-way-of…/

So, thoughts move on … So many thoughts for such a small topic – what do we miss from the great topics?

By the way, the accompanying picture is NOT from a prompt. It is taken from my frantic watercolour painting period. By somebody it was called a haiku, I don’t know why.

En haiku-process

En haiku är tillräckligt kort för att jag ska kunna tänka på varje ord. Ibland händer det att erfarna haijins (engelska för haiku-poeter) reagerar på mina försök. Jag tänkte här visa vad som hände med en haiku som jag publicerade i gruppen ”Haiku Nuggets”.

Det började med att jag reagerade på en ”prompt” som var ”elephant”. Jag tänkte göra något annorlunda, låta elefanten vara fiktiv i en bok och så kliva ut ur ur boken. Så den första versionen blev:

The elephant

in the book took just a step

my favourite doll!

Jag följde mönstret: rad 1 följs av rad 2 och hänger ihop (kallas ibland för fras)

rad 3 är ett fragment som kan höra till antingen rad 1 eller rad 2.

(Det är inte nödvändigt att tänka så i haiku, men det här är ett exempel)

Reaktionen från en läsare var att de två första raderna var bra. Alltså borde jag göra något åt den sista raden. Jag hade tänkt att den kunde vara lite dubbeltydig: 1) elefanten trampade sönder min älsklingsdockas 2) elefanten var min älsklingsdocka.

Ytterligare en läsare (Marilyn Ward) kom med ett annat förslag:

the elephant

took just one step

from the book.

Nja – det var inte det jag hade tänkt, och dessutom blev det bara en idé och jag vill ha två.

Jag föreslog lite olika slut: 1) elefanten fick en banan, 2) en fluga flög sin väg, 3) elefanten försvann. Marilyn tyckte att det vore bra med 3:an: elefanten försvann.

Under tiden kom en annan läsare (Willie Bongcaron) med ett annat förslag:

”fairy tale

the elephant takes

a graceful step”

vilket jag inte alls tyckte var bra:

”No! That tells too much! With the fairy tale! A little mystery is better, as I see it. I chose ”in the book” of some reason!”

så jag föreslog detta:

the elephant

in the book takes just one step –

disappears

Varpå Willie svarar: ”the idea of karumi”

Och jag förstås frågar vad karumi är. Det är ”lätthet”. Jaha…

Sedan protesterara jag mot att ha med ordet ”fairy tale”.

och Willie säger:

”Let the reader for what it is worth, decide on that by allowint him/herself to participate and interpret the poem his/her way”

Och jag säger: ”I want to have some part in the creative process by offering cues”.

Willie påpekar:

”don’t make them vague and hard to understand as to muddle the overall intent of the poem.”

Och så påpekar Willie en sak som jag inte tänkt på:

”the last poem has 2 verbs, kind of ”loaded” and saying too much too.”

och fortsätter:

The only concern now is, does my haiku have an ”aha” moment? Which is supposed to score bigtime in an excellent haiku poem.

Nej, det tyckte jag inte. Jag ville att min haiku skulle vara lite ”mystisk”. och det tyckte Willie var just ”aha”-upplevelsen.

Han förklarar vidare:

”take note of the award winning haiku poems, they have layers of meaning. The reader is drawn to partiipaten in unravelling the moments found in haiku. Different readers may see deeper meanings which may vary one from the other.”

Det håller jag förstås med om och bearbetningen fortsätter när Willie föreslår ytterligare en version:

in the book …

the elephant takes just one step

… for what it is worth

Inte så dumt, men det var inte vad jag tänkt mig.

Så till slut frågade jag Willie vad motsvarigheten till svenskans ”borta” eller ”hokus pokus” kunde vara, och det resulterade i den här versionen, som nu får bli den slutgiltiga:

the elephant

in the book took just one step …

voilà!

Sailing

Sailing boats sweep around me. Fluttering sails or tightly hauled jibs. From our first small dinghy to the last Da Capo catamaran. Sailing in the Stockholm archipelago for thirty years creates so many memories. Always an island in our way or outside of the island some cay. Once a rudder broke and we had to stay three nights in an island harbour to get it fixed. My woollen sweater reminds me of those days. I had nothing else to do than knitting.

Hauling sails

swimming keels

summer satisfaction

From lazy leeward sailing to quick and somewhat frightening tacking (at least when the children were small) 

jibs are hauled up wind

rudders turning quickly

seagulls whoop

We had to bow when the boom turned. It may come very quickly.

beware! 

every turn in tack

puts my life at risk

But once in leeward on an island, we all can rest.

Examples of diffeRENT Expressions

It is obvious that publishers cannot be the only judges of the quality of Haiku. We are all as haiku readers affected by a good haiku as well as puzzled by a “nonsense” haiku or, more seldom, put off by a “bad” haiku.

From idea to poem

How do we write haiku? I myself start with an observation or an idea and play around with words to condense the idea into a “ku”.  Let me take two haiku, generated from the same observation and see how the end result differs.

I choose the idea “morning fog”

One writer presented the following shahai (haiku written to a photo) on that topic:

magicians lake house, 
disappears every morning; 
foggy illusions ~

epc 1956-  Ed Crowley

Photo by dbn dixie 

Another one was made by me, made into a haibun, i.e. a short paragraph followed by a haiku:

It happens that I have to get up early in the morning. In sunrise, at half past 3, I met a sight that covered the whole nature around me. It had disappeared when I finally rose, but it is still in my memory.

morning fog clouds
leave shimmering twigs
lake lies still

Now to my experience of the haiku:

The idea that a house disappears every morning is mind boggling and still quite comprehensible, since it is the magician’s house. I remember that haiku can be playful in many ways.

My own haiku is more ‘awe’ inspired. I chose words to alliterate, not for play but for beauty,

Still I am more attracted by Ed’s haiku. Any thoughts about this?

Essentials of haiku

Since the worldwide phenomenon of haiku is under development, we can ask ourselves if there are any particular characteristics of haiku. I will here report what I have read (and hopefully understood) from a book on haiku: The Penguin Book of Haiku, presented by Adam L. Kern.

To quote from page XXXVII, the essence of haiku is ”its extreme, almost excessive brevity”. 

Many people equalize haiku with a three line poem where there should be 5 – 7 – 5 syllables on the lines following each other. In modern haiku the ”rule” rather goes: short-long-short.

Here is one example of 5-7-5, not one of the best:

the grazing robot

no longer works on my grass –

dandelions’ stop

(YW)

More essential than syllable counting is the requirement that a haiku should contain a season word (Japanese ”kigo”) and a ”cut” (Japanese ”kire”). For modern poetists, the ”cut” is the most important. What is this?

The cut is the pause between two ideas in a haiku. The cut most often appears after the first line or before the last one. The reader is startled and starts trying to get the ideas to fit together. That’s what makes haiku interesting, at least for me

I made one myself like this:

a fallen tree

the smell of broken wood

– into a haiku

(YW)

This one I made in a satiric mood – I thought that every tragedy might be turned into a haiku.

Note that there is no season word in this haiku. A tree can fall whenever. For me, the idea was more important than the observation. 

The relationship between the two parts (sometimes called ”fragment” and ”phrase” respectively) can consist in:

Contrast

Association

Comparison

In my haiku I wanted to contrast the text (haiku) against the natural phenomenon (tree).

There is a lot to be read about this topic, and I want to recommend the following presentation by Alan Summers:

Examples of Good Haiku

Of course, I forgot the most important: Haiku is an art, not a science.You may be able to make it  into a sience by analyzing various haiku. That’s what I tried. That is like taking all the petals from a flower to see where the beauty lies. Also, I forgot that beauty lies in the eye of the beholder. I am the viewer. I am to blame if I don’t see the beauty. 

So, after having read some of the Penguin Book of Haiku, I can say that a good Haiku is up the the reader, although not whatever can be called a Haiku.

Let me only give some good examples of haiku. Good, because they have been published. There is a procedure that guarantees quality in publication.  I have chosen some haiku written by Alan Summers, for several reasons:

– He is well known  in the Haiku society

– He has taught Haiku for a long time

– He is still humble enough to say:” I am learning.”

The examples come here:

why didn’t I

the blue in her eyes

cutting string

Alan Summers. Publication credit:  Sonic Boom, Issue Thirteen 2018

http://docs.wixstatic.com/ugd/61020d_1712d51103d94ed4be98f6b3470e2e9d.pdf 

&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&

smooth coins

how we slip away

into blue velvet

Alan Summers  

The Haiku Foundation HAIKU DIALOGUE – a smooth coin 

ed. Craig Kittner (February 2019)

Butterfly of the meadows – Mother of pearls

I sat still, hardly breathing. She was not the least shy – until I wanted to take a picture of her.

No! She did not want to be caught -not enclosed in an album, not exposed on Facebook! Haven’t butterflies any privacy rights?

Excuse me, princess, but you are so beautiful. And your name -it carries me away: Mother of pearls of the meadows!

So, instead of a picture I made a poem for you – haiku-ish:

a butterfly

my sandal a landing place

mother of pearl

Haiku reflections

After two months in various Haiku communities I have made some observations.

It seems that there are different ”schools” within and between the groups. So, when I saw comments as ”personal”, they rather referred to different approaches to haiku.

I have not experienced more than a couple of differing approaches. At the moment I’ll comment on the idea that haiku should be purely ”observational”. This link is a very nice example of that approach: 

https://www.thehaikufoundation.org/omeka/files/original/0df09bda685fae183d4413808f89a94d.pdf?fbclid=IwAR3Qq2-Dd2qXcx3ELlcAWZH4YC5B4OuvzTTF1dfailrILJ03GnFfuOpsKl4

I’ll take one image as a point of departure

How does the observational requirement affect my writing?

What I saw was a straw of grass that raised itself up from the collection of peonies. The straw was so beautiful and still not easily observable.

My first reaction was the following:

In the peonies
the head of a grass straw 
a flute among drums

And then I reacted:

Not so! This is a simile

I looked in the book and started with the time of my observation:

a day in July
a straw among peonies
that lost their petals

This is only one observation, let me add another to make it into two observations. I looked at the clouds and felt some soft rain.

a day in July
a straw among peonies
Soft rain

Acceptable but not particularly interesting

Then I wanted to add a text to the photo to make it a shahai:

A day in July
Grass grows
Birds are silent

Acceptable but not particularly interesting. Or – I know! Birds usually stop singing when they expect bad weather.Maybe a reader can see this?

A high grass straw  –
A bumble-bee dives down
into a flower

Which one is OK? You can see the grass but not the bumble bee (that I have got in another picture). I don’t know!

Comments welcome!

Senryu

Liknar haiku, men kan vara lite ”med glimten i ögat”

Similar to haiku, but a little more humorstic.

I have a story to tell. From my one-time visit to Singapore

Singapore, I said

to the British ladies 

wants no chewing gums

The ladies refused

the sunscreen I offered

and my advice

their faces got red

as boiled lobsters

still chewing mint

I went away

in a fog of mint

a typical Swede